Redan under filmens första sekunder slås tonen av kulturkrock an. Franska förtexter, fransk schlager på ljudbandet och New Yorks skyline i siluett. Därefter får vi, genom ett synnerligen effektivt bildberättande, veta att William Hurts Henry är trött på sitt inrutade liv som psykoanalytiker åt New Yorks neurotiska medelklassmän. Juliette Binoches Béatrice bor i sin tur i ett Paris som till största delen befolkas av unga män som vill åt hennes väna uppenbarelse. Henry sätter in en annons i en fransk tidning om tillfälligt bostadsbyte, Béatrice nappar och snart befinner de sig i varandras lägenheter. Och detta utan att de ännu ens mötts. Ungefär här flyr all filmens energi sin kos för att enbart komma tillbaka på blixtbesök någonstans mot mitten. Franska regissören Chantal Akerman förlitar sig hädanefter istället på innötningsmetoden. Béatrice är spontan och naiv men också, självklart, fylld av all tänkbar mänsklig visdom, hon tillskansar sig exempelvis Freuds samlade teorier i ett nafs, och figuren Henry är så tillknäppt som bara hans uttolkare Hurt kan vara (är det förresten någonsin dokumenterat att William Hurt verkligen är av kött och blod?). Deras olikheter i ursprung och karaktär poängteras så till den milda grad ofta att andemeningen hade levererats mer subtilt om de båda hade burit varsitt plakat med texten "Vivre" respektive "Cold fish" .Henry får snart nog av det känsloutlevande Paris och återvänder hem där han upptäcker att dansösen Béatrice, i all välmening, tagit sig an hans patienter. Istället för att berätta vem han är kallar han sig Mr John Wire och lägger sig på sin egen schäslong.Detta skulle kanske på pappret kunna vara en nog så engagerande förväxlingskomedi men det vill sig liksom aldrig riktigt. Så fort illusionen har kopplat sitt grepp om oss dyker det upp något som tvingar oss tillbaka i biografstolen igen. En hand som dyker upp längst ner i vänsterbild gör kanske ingen större skada, inte heller några hängande mikrofoner, värre är det med ljussättningen som i vissa fall är direkt oskön. Mest lider filmen dock av de båda huvudrollerna -- såväl vad det gäller deras karaktärsbeskrivning som skådespelarnas agerande. Hurt har här ovan redan fått sin släng av sleven och Binoches hurtiga, storögda, ständigt yra agerande, kommer inte heller undan -- hon är nämligen inget mindre än våldsamt irriterande. Behöver jag tillägga att hennes prestation i Kieslowskis Frihet, den blå filmen känns mycket, mycket avlägset.
A Couch in New york
Skådespelare:
Regi:
