Det finns givetvis tillfällen då man frågar sig om vi inte snart är klara med Andra Världskriget, Förintelsen, Skulden, Medlöparna etc. Vid närmare eftertanke är givetvis svaret på den frågan: Aldrig aldrig glömma.Människan har visserligen gång efter annan visat sig ha ett minne lika kort som en grisblink; Tysklands (framförallt), Englands och Frankrikes stormaktsspel i kulisserna bakom Jugoslaviens sönderfall påminner oss om liknande ränksmideri på 1900-talet för att sedan, när helvetet brakat loss, två sina stormaktstassar och gömma sig bakom närmsta knut. Härska genom att söndra.Massgravarna öppnas återigen. Några enstaka krigsförbrytare döms -- de verkliga banditerna och krigshetsarna kommer alltid undan.Den polske regissören Andrzej Wajdas film Den långa veckan behandlar visserligen krigets skuld- och samvetsfrågor med utgångspunkt från det judiska upproret i Warszawas ghetto i april 1943, men visst kan man också läsa den som en samtida europeisk tragedi. Man både kan och man kanske framförallt bör göra så.Det sägs att det vid den tyska ockupationen av Polen fanns 5 procent av befolkningen som aktivt gjorde motstånd, gömde judiska vänner etc, 5 procent som aktivt hjälpte tyskarna, medan 90 procent teg, blundade och skötte sitt, vilket i många fall vill säga: försökte överleva. Förmodligen skulle vi se samma typ av procentfördelning vid en främmande makts ockupation av vårt eget land.Men var går gränserna för dylika beteenden, och hur stor skuld har framförallt den stora, tigande massan? Hälften av förintelsens 6 miljoner offer var polska judar, majoriteten av förintelselägren var placerade i Polen. Vem kan säga: Såg inget, hörde inget, visste inget?Wajda för givetvis ner den oerhört komplicerade diskussionen på en vardaglig nivå. Den polske ingenjören Jan tar en dag hem en flyende judisk kvinna, hans före detta flickvän, för att ge henne "några dagars" skydd. Hans gravida fru Anna och brodern Julek är beredda till rejäla uppoffringar och risker, medan Jan, när grannar och hyresvärden upptäcker vad som försiggår, plötsligt vacklar i både tro och mänsklig anständighet. Grannarna poängterar gång på gång sin polska patriotism och tyskfientlighet, men är absolut inte beredda att riskera sina egna liv. Det bästa för alla vore om den unga judinnan försvann, vart som helst. Det är liksom inte deras ansvar. I bakgrunden pågår samtidigt judarnas desperata uppror i ghettot.Andrzej Wajdas omfattande filmproduktion, som sträcker sig över 40 år, nådde kanske sin internationella kulmen på 70-talet och början av 80-talet, med filmer som Det förlovade landet (en av de bästa filmer undertecknad någonsin lagt ögonen på), Marmormannen, Fröknarna från Wilko, Järnmannen och Danton. Hans tidiga Aska och diamanter från 1958 tillhör filmhistoriens stora, tunga titlar. Den långa veckan är, precis som de flesta av hans verk, oerhört angelägen i sin text och diskussion, men kan nog uppfattas som något mindre filmiskt angelägen; Wajda jobbar inte med någon större originalitet i bildval eller människors möten, kameran registrerar istället för att direkt förmedla och skapa egna stämningar. Sakframställan är satt i högprioritet, vilket innebär att kammarspelet och teatern ges aningen för mycket svängrum. Tveklöst är det emellertid en film för alla. Skall vi äntligen lära oss något...?
Wielki tydzien
Skådespelare:
Regi:
