Är magen glad är människan glad. Björn Werner gör en kulinarisk resa till Leipzig.
11.23, Autobahn
Vi har hyrt en snabb bil. En merca med växelspakar direkt vid ratten. “Som en racerbil” säger min vän, svänger ut i vänsterfilen och drar gasen i botten. Vi kör i 150, sen 160, sen 170, mot Leipzig, från Berlin. Jag är kallsvettig av stress.
Min vän lyssnar mycket på hardstyle just nu. Covers på riktigt dåliga 90–talscovers, uppblandade med tung bas och gabbertempo. Vi höjer ljudet och det blåser bort den värsta skräcken för att bilen ska råka sladda, krascha och brinna upp.
Vi kör in på en bensinmack. Köper två Red Bull Zero och en Bild Zeitung.
Vi dricker snabbt. Jag läser högt för min vän medan bilen rasar framåt, nu i 190. Om kriget i Palestina och kriget i Ryssland och något om den norska prinsen. Det är en annan stämning än jag är van vid i den tyska tidningen. Israel omskrivs med snällare ord än i Sverige. Och att det ska bli storkrig med Ryssland verkar nästan förutbestämt.
Snart närmar sig skyltarna mot Leipzigs stadskärna. Vi svänger av.
12.42, hotellet
Det sägs ibland att den gamla DDR-staden Leipzig är som Berlin för tio år sedan. Billigare. Mindre uppstyrt. Som det var innan alla start ups och rika amerikaner och australienare på arbetsvisum och Easyjet-setturister från Stockholm och Madrid drog upp hyrorna och gjorde Berghain till ett tivoli. Katastrof för alla konstnärer och livskonstnärer. Nu bor i alla fall några av dem i Leipzig. Sägs det.
Spontant känns det sant. I vart fall om man utgår från vårt hotellrum, som är en budgetkopia av Bikini25:s “urbana design” med nakna betongväggar och stora glasfönster. Utanför drar regnmolnen in över Augustusplatz – en miniversion av huvudstadens Alexanderplatz. Om resten av staden lever upp till hypen, eller vad man nu ska kalla det, ska utforskas. Men inte än. Nu är vi är jättehungriga.
13.32, Auerbachs Keller
Auerbachs är en av Leipzigs äldsta restauranger, med över 500 år på nacken. Extra känd för att Goethes Faust delvis utspelar sig här. Ett enormt källarvalv med vackra väggmålningar, anrika tyska rätter med priser importerade från Stockholms innerstad.
Sedan jag lagade min egen sauerbraten första gången har jag velat veta hur den smakar på tysk mark. Här är den en stående del av menyn. Till den blir det en stor “gose”, en suröl med koriandertoner. En klassisk bärs i den här stan. “Ein grosses Gose” säger servitören skojfriskt.
Den kommer först och smakar exakt som första ölen ska smaka. Iskall. Frisk. Porlande. Tyvärr kan jag inte säga samma sak om min sauerbraten. Den sötsyrliga, dova tyngden som är rättens märkliga särart finns inte alls där. Mer bara jämnbrunt.
Jag lyfter blicken och ser hur kyparna bär runt tallrikar med enorma portioner vegetarisk spaghetti som på menyn går under namnet “Nudelspektakel”. En stor grupp amerikaner sitter och slickar på sina knivar.
15.03, Kali
Jag går ensam ned för “KaLi”, smeknamnet på Karl Liebknecht–straße. Min vän ville gå på Grassi, ett maffigt museum för konstdesign. Det ville inte jag. Istället flanerar jag på stans “autentiska, kreativa gata”. Den är som sådana gator alltid är. Second hand-butiker med loppiga t-shirts, veganska restauranger, några gamla squats som överlevt sig själva och ett gäng barer med ganska billiga drinkar. Just denna version är något mysigare än Sofo, finare än Andra Lång, mer low key än Kastanienallé.
Ett spöregn sveper in. Jag går in i den smutsbruna Peterskyrkan. Det ser ut som ingen städat sen muren föll. Stengolvet är täckt med ett slitet linoleumgolv. Kyrkbänkarna är utbytta mot fällstolar.
På vägen hem flyger min keps bort i vinden.
19.13, Lindenau
Hunriga igen.
Nu är vi i stadens coola, postindustriella område, för ett sånt har Leipzig förstås också. Här kvicknar jag till. Kalla mig enkel men ge mig en gammal industrilokal med högt tak, stora, gärna trasiga fönster och ett glas naturvin och jag är helnöjd.
Vi slår oss ner i en sån, på Bamboo's Streetfood. En mycket trovärdig kopia av ett gatuhörn i Ho Chi Min City. Låga plastmöbler, stora portioner ångande pho och iskalla Saigon beer, tillagade helt rätt med finskuret rått biffkött adderat precis i slutet så de blir lätt kokta direkt i den heta buljongen.
På Liqwe, en minimalistisk bar, dricker vi starka, halvdåliga drinkar för under hundralappen. Nu känns alla färger varmare, och tankarna lösa. Vi vandrar några kvarter bort, till Platte Bar. En om möjligt ännu mer minimalistisk bar. Här sitter konststudenter i alla åldrar mellan 20 och 60 och röker cigaretter. Drinkarna är dåliga och billiga även här. Precis som det ska vara.
11.13, Schnellbuffet Süd
Vi är tillbaka i KaLi. Längst ner! Jag har krävt att vi ska äta DDR–mat till brunch så nu äter vi DDR–mat på Schnellbuffet Süd. En restaurang som verkar ha funnits för alltid. Härinne ser det ut som på Stasis högkvarter i Berlin, dova ekfärger och robusta, småslitna bord.
Det kryllar av glada tyskar, hungriga tyskar, tyskar med barn och tonåriga tyskar. Några äter schnitzel med sparris dränkt i hollandaise, jag köper jägerschnitzel (panerad falukorv) med skruvmakaroner och min vän en soljanka – en sötsyrlig korvgryta. Det smakar misstänkt tryggt och bekant. Kanske, faktiskt, exakt som att vara fem år i slutet på 80-talet i Sverige.
14.30, en gräsmatta utanför Leipziger Baumwollspinnerei
Min vän ville titta på konst igen. Jag sa bestämt nej. Nu tittar han på konst i alla fall, i ett annat postindustriellt område i en annan del av staden. Inte mig emot, jag älskar som sagt postindustriella områden. Idag regnar det inte längre, heller.
Jag dricker en postindustriell flat white i det postindustriella Salz-Bistro und Garten. De serverar även något som ser grillat och misstänkt hälsosamt ut. Min panerade falukorv ligger fortfarande trygg i magen. Men den gör mig sömning. Jag lägger mig och sover i trettio minuter på en postindustriell gräsmatta mitt bland alla tegelhusen.
16.40, Autobahn
Det gick ännu snabbare att åka tillbaka till Berlin. Jämn fart i 190 hela vägen. Huvudstadens täta bebyggelse närmar sig i horisonten.
