Ett litet barn, Fabinho, är mer intresserad av hushållerskan Vals (Regina Casé) uppmärksamhet än av leksakerna som ligger utspridda längs den annars prydliga poolkanten. Kan hon inte bada med honom? När Val förklarar att hon inte har några badkläder är det en förevändning som sätter temat för klasskildringen Den andra mamman. Det handlar om att veta sin plats.
Vi hoppar raskt flera år fram i tiden. Val är som en slags andra mamma till den nu tonårige Fabinho (Michel Joelsas). Men hon är också någon annans mamma. Sin egen dotter, Jéssica (Camilla Márdila), har hon inte sett på tio år. När Jéssica kommer till São Paulo för att studera arkitektur rubbas ordningen i hushållet för både herrskap som tjänstefolk.
Regina Casé besitter tillräcklig utstrålning för att jag ska låta mig tjusas av den arbetsamma Val trots ett endimensionellt karaktärsbygge. Det gör inget att hon inte vet något annat än att underkasta sig, att hon är snäll och go men aldrig kan förstå varför dottern drar på mungipan när hon ser hennes tjänstebostad. Värre ställt är det med herrskapet. Fabinhos mamma, fru Bárbara (Karine Teles), ges inga förskonande drag och hennes man, Dr Carlos (Lourenço Mutarelli), har ärvt tillräckligt mycket pengar för att kunna softa runt i flip-flops och odla skägg i Lenins avbild utan att någonsin behöva förklara sin doktorstitel.
Bárbaras borgerliga hjärtlöshet, Carlos bortskämda dagdriveri, Jéssicas upproriska lynne. Många är de onyanserade karaktärsdrag med vilka regissören och manusförfattaren Anna Muylaert konstruerat en minst sagt kompakt film om klassbarriärer. Bildberättandet är okonstlat och manusets symmetri understryker väl hur Val och Bárbara försummat sina respektive barn av diametrala anledningar. Ibland blir upplägget rentutav styltigt. Andra gånger är det så effektivt att man nästan kan ta på friktionen mellan karaktärerna. Men det tar aldrig emot att ta Vals parti.
