Deep Impact

Mimi Leder verkar ha gjort det till en specialitet att ta gammal skåpmat som passerat sämst-efter-datum och förvandla det till fullständigt ätbara filmsupéer. I [I]Fredsmäklaren[/I] tog hon en mossig historia om stulna kärnvapen som hotar hela världen och åstadkom en mer än godkänd debut. Här hotas världen istället av en komet stor som hela Manhattan, och det är med andra ord upplagt för förutsägbara hjältedåd och exploderande jättestenar millimetrar innan de når atmosfären. Istället har filmmakarna bakom [I]Deep Impact[/I] valt ett upplägg som mer liknar resultatet av en opretentiös vetenskaplig diskussion kring ämnet. Naturligtvis blir det aldrig någon trälig föreläsning, men upplägget har tillfört en viss grad av trovärdighet. Fokuset ligger mer på människosläktets reaktioner när vi får reda på att vi bara har sex månader kvar att leva, än på öronbedövande effekter. Den första halvan av filmen når oanade höjder tack vare Mimi Leders i sammanhanget små stämningsuppbyggande medel och oväntat starka skådespelarinsatser. Stora skådespelare har för vana att glänsa mindre i skuggan av stora produktioner, men både Morgan Freeman och Robert Duvall visar hög klass som USA¹s president respektive en pensionerad astronaut. När det är dags för effektmaskineriet att spänna musklerna blir det mer konstnärligt än bombastiskt. Aldrig trodde jag att soluppgången över en klump rymdis kunde vara så smärtsamt vacker. Katastrofscenerna som har vevats i trailern påminner visserligen om de i förra sommarens stora amerikanska propagandafilm [I]Independence Day[/I], och visst har de två filmerna många beröringspunkter, emellertid med undantaget att [I]Deep Impact[/I] vid sidan av de maffiga scenerna även har lyckats få med både hjärta och hjärna.