John (Channing Tatum) är en hunkig soldat vars hårda, tystlåtna och mystiska yttre döljer en inre nallebjörn.
När han är på semester träffar han Savannah (Amanda Seyfried) som, enligt filmen, är perfekt för att hon inte röker, är nykterist, jobbar med välgörenhet på vårlovet och aldrig har knullat. Dessutom blir hon kär när Tatum hämtar en väska som hon tappade i vattnet.
De tillbringar två veckor tillsammans och proklamerar sedan att de älskar varandra. När John återigen drar ut i krig, lovar de att brevväxla i väntan på att han ska återvända och hela filmens andra akt består av ett slags brevmontage där skådisarna innerligt läser de skrattretande formulerande breven, medan filmens kompositör går loss med alla världens stråkinstrument.
Dear John får mig att känna mig som en cyniker. Men cynism är kroppens naturliga försvar mot plastiga känslor, en usel Tatum som läser ett ännu uslare manus och idioter som skriker ”I love you” efter ett par dagars hångel. Så länge du inte är amerikan, tonåring OCH har ”God bless our troops” intatuerat på bröstet, lär du bli mer berörd av att The Tyra Banks Show har lagts ned. –AL
