Dead Presidents

Tre unga svarta män i slutet av 60-talet. De drömmer om livet efter skolan, friheten och flickor. Det blir Vietnam, droger, död och småkriminalitet. Taskiga jobb, gravida flickvänner och unga, dåliga äktenskap. Det blir till drömmen om det stora klippet; en pengatransport med "döda presidenter", det vill säga sedlar på väg till "krematoriet". Ungefär lika lätt som att palla äpplen. Jojo. Det blir inte alls som man har tänkt sig, inget blir som man har räknat med, ja möjligen är detta den filosofiska/politiska kontentan av hela spektaklet. Ty ett spektakel är det, om än med politiskt korrekta förtecken. Detta är möjligen en nödvändig typ av film i, och för, det svarta Amerika, på en svensk biograf blir det närmast outhärdligt förutsägbart. Tro mig. Unga svarta används gärna som kanonmat i de amerikanska krigen, men som tack för senast har det vita Amerika endast att bjuda på getton, arbetslöshet och i värsta fall mat och logi under resten av livet i en cell på 2 gånger 3 meter. Inget direkt nytt under solen. Det borde givetvis finnas mycket mer att utveckla i denna samhällskritik, om man nu menar allvar; bröderna Hughes tycks knappast ha haft dessa ambitioner. Man tycks ha varit mer engagerade i att sälja sin historia än att berätta den, ja, det tycks rent av som om det egentligen kunde vara vilken berättelse som helst, bara den haft afroamerikaner i huvudrollen, haft ett svart perspektiv och som slutkläm lagt skuldbördan på ett vitt, svinaktigt, otacksamt amerikanskt rättsväsende. Det är tunt, det är grunt, det är ingenting att vare sig slösa tid eller pengar på.