Killen är en charmerande kuf som slänger sig med långa poetiska utlägg, tjejen är en lättfotad och smått hysterisk cooling. För en frankofil är det bara att bocka av stereotyperna. De gyllene åren bjuder inte heller på något vidare nytt under den franska kärleksmånen, men det den bjuder på gör den med en hjärtskärande träffsäkerhet. Känslorna är tumultartade och spralliga av juvenil otålighet och styrka.
Filmen är faktiskt en sorts origin story till My Sex Life... or How I Got Into an Argument från 1996 som aldrig släpptes i Sverige. I den får vi följa Paul Dédalus, spelad av Mathieu Amalric (Fjärilen i glaskupan), och dennes struliga sexliv. I De gyllene åren är Mathieu tillbaka som Paul, nu i 40-årsåldern. Efter flera års frånvaro är han på väg att återvända till Frankrike när han stoppas i tullen. Under förhöret minns hans tillbaka på sin barndom i Roubaix och framförallt hur han träffade kärleken Esther.
Berättarknepen att låta karaktärerna läsa sina kärleksbrev till varandra högt till kameran återanvänds, men annars har inte filmerna mycket gemensamt. Amalric är som vanligt fantastisk, en av de bästa franska skådisarna idag, men av någon anledning försvinner han under större delen av filmen. Istället är det de två debutanterna Quentin Dolmaire och Lou Roy-Lecollinet som imponerar med att axla av-och-på romansens tyngd.
Olycklig barndom, amatörspioneri och jobbig första kärlek – narrativet lider av en spretighet som aldrig knyts ihop helt tillfredställande. De gyllene åren är inte så skimrande som dess titel försöker hävda, men den visar en rå och ärlig kärlek. En kärlek som trots tidens gnisslande tänder aldrig helt släpper.
