Med förstlingsverket [I]De 400 slagen[/I] från 1958, som nu får nypremiär, inledde Francqois Truffaut den "epok" i fransk filmhistoria som fick namnet "den franska nya vågen". Lika mycket har sagts om den som det legitima i att tala om en "våg". I alla händelser är [I]De 400 slagen[/I] tillsammans med Jean-Luc Godards [I]Till sista andetaget[/I] den film som oftast förknippas med nya vågen. Upprinnelsen till de filmer som gjordes i början av 1960-talet under denna paraplybeteckning var en pamflett betitlad "En tendens inom fransk film" som Truffaut skrev 1954. Truffaut menade bland annat att fransk filmproduktion alltför slaviskt flyttade över litterära förlagor till vita duken utan att ta hänsyn till filmens egna stilistiska förutsättningar.
För att demonstrera sin tankegång praktiskt gjorde Truffaut [I]De 400 slagen[/I] där han lät några av sina huvudidéer komma till fullödigt, estetiskt uttryck. Filmen har en biografisk bakgrund i Truffauts eget liv. Den berättar om hur 12-årige Antoine hamnar på en sträng uppfostringsanstalt efter att ha stulit en skrivmaskin på sin styvfars arbetsplats.
Truffauts skildring av den franska skolans översitteri och känslokylan i Antoines hem är svartsynt men aldrig cynisk. Antoine utsätts visserligen för både fysisk och psykisk misshandel men upphör för den skull aldrig att drömma om havet som han aldrig sett. Det finns hela tiden en hoppfull underton som förstärks i filmens avslutning. Truffaut väljer att frysa bilden av Antoines närmast förvånade ansiktsuttryck när han slutligen kommit fram till stranden där havet börjar, efter att han rymt från anstalten.
Det svartvita fotot fångar det lätt grå, parisiska ljuset med nästan dokumentär exakthet. Slående är också hur effektivt berättad [I]De 400 slagen[/I] är. Den är visserligen inte lika experimentell som Godards Till sista andetaget men har ett bildspråk som fortfarande känns rappt och modernt. Den berömda inledningssekvensen bestående av en serie hopklippta kameraåkningar genom Paris med Eiffeltornet skymtande i varje tagning sätter filmens grundton. Det är gatans poesi som gäller. Att det rör sig om en modern filmklassiker med aktualitet även idag borde stå klart vid det här laget.Skådespelare:
Regi:
