Daughters of the dust

Sun Nordberg 10:13 23 Nov 2020

Fram till 1991 fanns ingen långfilm på bio som var gjord av en afroamerikansk kvinnlig regissör. Tills Julie Dash och hennes drömska, poetiska, historiska drama. Ett drama som utspelar sig alldeles i början av 1900-talet, på en ö utanför South Carolina, med teman som är lika aktuella än idag. Om avsked, avslut och nystart. Om afroamerikansk historia. Om vikten av att minnas sin historia och sitt ursprung för att kunna fortsätta färdas framåt.

Vi får följa med från början av förberedelserna inför den stundande morgonen, dagen innan dagen D, när delar ur familjen Peazant planerar att emigrera norrut till fastlandet och dess modernare livsmöjligheter. Vissa mer fast beslutna än andra. Genom ett ofött barns narrativ, knyts Peazants tre olika generationer ihop. Allihop Gullahs, del av de afrikanska slavarna som blev kvar och skapade sin egna kultur och sitt egna språk. Haagar som enträget driver färden norrut till ett annat liv för sig och sina döttrar. Eula, gravid med det ofödda barnet och våldtagen av en vit man, samt hennes man Eli. Och Nana, familjens matriark som vägrar lämna ön, som genom sitt berättande och med sina förfäders ritualer, understryker vikten av att bära sin bakgrund.

Julie Dash knyter varsamt ihop dåtid med nutid och framtid, verklighet och dröm. Teatraliska känslor blandas med tankfulla observationer och visioner. I förgrunden ett konstant vackert och följsamt foto. I bakgrunden ljudet av skogens fåglar och vågor. Genom att skildra kopplingen till de gamla plantagerna med blå händer, resultatet av indigo, visar snarare än pekar Julie Dash på brutaliteten. Det är inte ett anklagande så mycket som ett uppvisande iakttagelse. Resultatet blir en taktfull och taktil dramapoesi.

 
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 
0 Kommentera

Fler filmrecensioner