Teherans eget Trollywood är familjen Makhmalbafs studio och filmskola, ett fenomen som ligger bakom i stort sett samtliga persiska filmer med framgång de senaste fem åren. Marziyeh Meshkini är inget undantag och med sin sensationella långfilmsdebut blir hon ytterligare ett bevis på att Iran just nu är ett, internationellt sett, långt mer spännande filmland än till exempel Sverige.
Meshkinis långfilm är egentligen en triptyk, en film i tre delar om tre olika kvinnor. En 9-årig flicka, en gift kvinna i medelåldern och en äldre änka.
Filmens titel anspelar mest på berättelsen om Hova. Hon fyller 9 år den här dagen och får då reda på av sin mamma och sin farmor att det är den här dagen då hon blir kvinna. Det betyder i klartext att hon till exempel inte får leka med sin bäste kompis Hassan längre och det betyder också att hon från och med den här dagen ska klä sig i chador.
Den andra delen handlar om Ahoo, som deltar i en cykeltävling. En märklig bild - hundratals kvinnor i svarta särkar ångar fram på en bana längs havet. En bild som Theo Angelopoulos skulle gillat. Hur som helst, detta uppskattas inte av hennes man och bröder och andra manliga släktingar, som jagar henne på hästryggar och hotar med skilsmässa.
Och i tredje delen landar den gamla Houra på flygplatsen. Hon har fickorna fulla av ärvda pengar och fingrarna fyllda med färggranna knutar som ska påminna henne om allt hon äntligen ska få lov att köpa.
Ja, ni fattar grejen. Kvinnor som på ett eller annat sätt är fångar i ett samhälle som i brist på bättre bör kallas patriarkalt. För även Allah får väl räknas som hanne.
Men denna tydlighet är alls inget bekymmer för filmen. Enkelheten är basen i berättelsen. Och utifrån den visar Marziyeh Meshkini upp ett fantasifullt bildspråk. Lilla Hova får till exempel med sig en pinne som hon ska läsa av solens skugga mot, när hon ger sig ut på sin sista timme i frihet. Flera gånger upprepar hon: "När skuggan är borta måste jag gå hem". Om det inte är poesi, då vet jag inte.
För att då inte tala om detta cykellopp eller alla dessa knutar på fingrarna. Meshkini tycks på ett alldeles självklart sätt tänka i bilder, ingen av dessa tre berättelser hade fått samma djup och klangfärg i litterär form.
På ett alldeles okonstlat sätt lyckas hon dessutom väva ihop de tre berättelserna till en enhet i slutet. Ja, det är sannerligen en imponerande liten debut. Vi kommer att få se mer av Marziyeh Meshkini. Premiär 8 mars.
Skådespelare:
Regi:
