Pernilla August. Det går rimligen inte att börja den här recensionen på något annat sätt. För även om jag inte vill tillskriva en enda skådespelare en films kvalitet, så hände något alldeles speciellt med [I]Spring för livet[/I], den fjärde och hittills bästa filmen i Richard Hoberts svit om de sju dödssynderna, när han plockade in Lena Endre i den filmen. Visst var det något så ovanligt som en samtidsthriller, och dessutom en lyckad sådan, med svenska mått mätt, men Lena Endre var den stora skillnaden.
På samma sätt är det här, i den sjätte och näst sista filmen i sviten. I samma ögonblick som Pernilla Augusts tvärilskna luffarmamma cyklar in i Lars Crépins känsliga kamerafokus, skakar hela duken till. Plötsligt slås en ton av angelägen dramatik an som Hobert hade svårt med i till exempel [I]Ögat[/I]. Trots Lena Endre sprack den filmen i bristande trovärdighet och alltför stora anspråk att nå fram med sitt ärende.
Det ska sägas att även [I]Där regnbågen slutar[/I] emellanåt lindansar farligt nära övertydlighetens ravin. I både dialog och musikalisk form hamrar Richard Hobert in budskapet att den 50-årige före detta rockstjärnan Mikael Persson nu måste göra upp med sitt gamla liv, sluta ljuga för andra och för sig själv, och framför allt kunna se hustrun Catti i ögonen och säga: Jag har inga hemligheter för dig.
I dessa tider när medelålders män med medelålders problem tycks vara fritt villebråd, för unga feminister i behov att profilera sig, är det rentav modigt av Richard Hobert att frivilligt ställa sig mitt i skottgluggen. För denna gången, för första gången egentligen i hela sviten, handlar det om Mikael Persson. Jag har flera gånger under den pågående sviten ifrågasatt Micks och Cattis roller, alltså hur Hobert kunnat motivera deras närvaro i alla dessa filmer. Så intressanta är de inte, i somliga filmer har det rentav känts som om Hobert pressat in dem i handlingen.
Men detta är Micks film. Han ska snart fylla 50 och ska nu förverkliga sitt livs dröm och sätta upp en musikal, som alltså heter [I]Där regnbågen slutar[/I]. Men själva upprinnelsen till denna dröm är en mardröm. Han förföljs av fantasier och nattliga maror om vilken skitstövel han var under sina år som rockstjärna, hur han ljög och utnyttjade människor, hur han samlade ovänner på hög. Nu vill han göra upp med det, i musikalens form. Men mellan repetitionerna och jakten på finansiering, lämnar de gamla spökena honom ingen ro.Jag har tidigare inte bara ifrågasatt Stangertz karaktär, utan även hans spelinsatser. Kanske har jag haft fel. Kanske har det varit mer fel på Mick, i mina ögon, än på Göran. För här visar han sannerligen upp kvaliteter som dramatisk skådespelare. Vi får se utmärkta stilstudier i självömkan, i utbrändhet och snygga kast mellan lugn och raseri. Han är inte så dum, Stangertz. Jag tar tillbaka om inte allt så ganska mycket av min tidigare kritik.
En annan som tar stor plats i den här filmen är Rolf Lassgård, Micks gamle skivbolagsboss, som spelar huvudrollen i hans mardrömmar. Lassgård tycks trivas utmärkt i sin svinaktiga roll, det är ju inte ofta snälle Rolf tilldelas de egenskaperna. Men samtidigt kan jag bli lite irriterad på hans manér. Han kan så mycket mer, och ändå gör han bara sina gubbar, han gör en dag på jobbet. Jag skulle önska en hel del mer.
Då är det alltså betydligt roligare att se Pernilla August, även hon i en roll som vi sannerligen inte sett henne för ofta i. Hon står för ett blixtrande utspel, som sjuder av lust och självförtroende. I hennes nakna ansikte går att avläsa de mest subtila skillnader i sinnesstämningar. Hon är vansinnigt skicklig, helt enkelt. Det går rimligen inte att sluta den här recensionen på något annat sätt. Pernilla August.
Skådespelare:
Regi:
