Minns ni [I]Cop Land[/I], filmen som gjorde skådespelare av Sylvester Stallone? [I]Cop Land[/I] var en kvalitetsfilm, ett polisdrama om livets stora frågor. Om ni tänker försöka er på att se Stallones nya polisfilm [I]D-Tox[/I] har jag bara ett råd: glöm [I]Cop Land[/I].
[I]D-Tox[/I] inleds med lång och för filmen fullständigt onödig sekvens. FBI-agenten Jake Malloy (Stallone) är både en episkt självständig agent ("I work alone") och pålitlig partner ("This man is my other half"). En seriemördare beslutar sig för att förgöra ordningsmakten i världen genom att ta kål på vanliga poliser, och Malloys tjej. Hej familjetragedi, alienation och alkoholism.
Man skulle ha lust att bara gå hem om inte Stallone själv trots allt höll ihop denna kavalkad av polisfilmsklichéer. Han är lite känslig och vardaglig, undviker de typiska FBI-agent-på-film-maneren och bär sina närbilder som en man. Kanske blir det något av detta ändå, tänker man, när filmen mitt i allt byter genre på ett sätt som nog inte setts sedan [I]From Dusk Till Dawn[/I].
Malloy checkas nu in på en isolerad avgiftningsklinik för alkoholiserade poliser som drivs av Kris Kristofferson. På kliniken finns hela skalan av sargade konstaplar, från den svärande LAPD-latinan till den överspända SWAT-killen (Robert "T-1000" Patrick). När de prompt isoleras av en snöstorm och mördandet sätter i gång blir [I]D-Tox[/I] den första seriösa slasher-film jag sett sedan [I]Scream[/I] gjorde genren självmedveten. Dessa sekvenser är ganska tajta, men de hänger inte alls ihop med början. Varför väljer mördaren över huvud taget att förfölja de odugligaste poliserna som redan är isolerade från samhället?
Att låta en grupp traumatiserade, bittra poliser råka ut för psykopaten är ändå smart. Det är rimligt att de kan försvara sig, att de är paranoida och att alla har nån mörk hemlighet i bagaget. Det är rimligt att de klarar lik och våld bättre än tonåringar på sommarläger i genren brukar.
Om filmen hade börjat direkt på kliniken med de tidigare händelserna presenterade i terapisessioner hade man fått ut mera av både storyn och gruppdynamiken mellan poliserna, som är ganska lyckade karaktärer. Man skulle gärna se mer av skådespelarna, till exempel Sean Patrick Flanery ([I]Young Indiana Jones Chronicles[/I]) och britten Christopher Fulford (Lot i [I]Mists of Avalon[/I]). Fast hellre i en film som är antingen polisdrama eller skräckfilm. Kombinationen blev ingen höjdare.
Skådespelare:
Regi:
