The constant gardener

Johanna Koljonen 13:27 25 Oct 2005
Afrika var tidigare känd som "den mörka kontinenten" emedan dess otal kulturer var helt okända för alla utom sina miljoner invånare. Tack vare upplysningsframsteg och Schengen-avtalet delar nästan alla EU-länder nu gräns med kontinenten. I Sverige kan det till exempel illustreras av att kontinenten Afrika dyker upp på bio ungefär lika ofta som Norge. Men där norrmännen själva har tolkningsföreträde över sin egen kultur, distribueras här främst afrikabilder skapade av utländska filmmakare. Vi får väl skylla oss själva som inte går på Folkets Bio så ofta, men på den kommersiella duken blir Afrika mest spelplats för romantiska dåligt samvete-äventyr som [I]Beyond Borders[/I], [I]Tolken[/I] och nu [I]The Constant Gardener[/I]. Det intressanta med den sistnämnda är att den faktiskt handlar om konflikten mellan gemene mans diffusa välvilja och vad våra stater och företag egentligen sysslar med i främmande land. Titelns trädgårdsmästare Justin (Ralph Fiennes) är en försynt brittisk diplomat, en kuvad intellektuell som har lärt sig mumla "vi kan inte hjälpa alla" när han egentligen menar "vi ska inte blanda oss i". Dessvärre följer hans eldfängt idealistiska fru Tessa (Rachel Weisz) inte de diplomatiska spelreglerna i fält. Parets överenskommelse om att inte heller blanda sig i varandras arbete fungerar som ett slags mesklausul för Justin. Det sägs inte direkt, men Tessa fungerar som hans samvete, och när hon dör på kuppen tvingas han för första gången ifrågasätta sin egen position och välviljan hos sina kolleger. Egentligen pågår här tre olika filmer samtidigt. Dels finns de förutsägbara bilderna av högutbildade medicinska hjältar i slummen - ni vet, ädla äventyrare möter människor vars offerposition har förvandlat dem till helgon. Dels är det en politisk thriller med webcam-möten, hemliga dokument och legoknektar, samt de briljanta Danny Huston och Bill Nighy som obehagliga, karismatiska, slentriankorrupta tjänstemannacharmörer. Ramen för allt detta är den beständige trädgårdsmästarens sorgearbete, psykologiska splittring, och destruktiviteten i hans nyfunna handlings¬kraft. Regisserar gör Fernando Meirelles, som i favelaeposet [I]Guds Stad[/I] framgångsrikt sköt in alternativa bilder bland tredjevärldsklichéerna. Han samarbetar åter med César Charlone, men den här gången är det filmiska målet inte gräll pulprealism. Det vackra fotot formar en poetisk helhet av Justins fragmentariska minnesbilder. Kontinentaleuropeiska gator, brittiska herrklubbar och den nordkenyanska slummen behandlas med exakt samma estetiska distans. Kanske är det den utomstående blicken som gör det. Eller kanske blir det så direkt när man accepterar att de är grannar.
Skådespelare: 
Regi: 

Fler filmrecensioner