Kära, kära barndom! Näst i tur i Mike Mills växande samling av familjeporträtt är C’mon C’mon, som handlar om radioproducenten Johnny (Joaquin Phoenix), hans systerson Jesse (Woody Norman) och deras försök att komma varandra nära efter en ganska plötslig återförening. Det är Johnnys syster Viv (Gaby Hoffman) som för ihop dem när hon tvingas hantera ett familjeproblem och är i behov av en barnvakt åt Jesse. I en film som känns som en blandning av fiktion och dokumentär varvas radiointervjuer med Johnny och Jesses många försök till att bygga en relation.
Något som genomsyrar Mills filmer är omfamnandet av barns komplexitet, där deras lite klumpiga sätt att begripa sig själva och sin omvärld inte bara förlåts utan också välkomnas. Jesse är, som många andra nioåringar, helt obekant med att förstå både sig själv och miljön runt sig. Hans oändliga funderingar blir ett tillfälle för Johnny att få navigera världen på nytt. Mellan svåra frågor, essäer om mödrarskap och googlade ”Hur du ber om ursäkt till ditt barn”-tutorials börjar Johnny förstå Jesses djup- och därmed sitt eget.
Visuellt är C’mon C’mon en av flera svartvita filmer som släppts på senaste tiden, vilka visat sig svaja i kvaliteten. I det här fallet går det dock hem. Ljusskalan ger stadsbilderna en nästan magisk vykortskänsla. Den förmänskligar karaktärerna i enkelheten som färgerna skapar - nästan som en modernare Himlen över Berlin (1987).
Filmens lågmäldhet balanserar ibland på gränsen till att bli tråkig men välter aldrig över till andra sidan. De stundtals lite för långsamma scenerna rättfärdigas av hur de driver Johnny och Jesse framåt - det är trots allt ibland de minsta händelserna som påverkar oss mest.
