Man behöver inte heta Spike Lee och vara notoriskt paranoid för att våga påstå att etablissemanget helst inte tar i honom med tång. Två Oscars-nomineringar så här långt (båda för Malcolm X) men ingen statyett. Bredvid Martin Scorsese torde han vara den mest förbigångna bildbegåvningen vid den årliga utdelningen.
Det är ingen hemlighet att Spike Lees nära nog militanta hållning gentemot den vita majoriteten inte precis är uppskattad.Till skillnad från många andra tyckte jag Malcolm X var en imponerande frodig och rik film, inte minst fängelsevistelsen och tiden innan den. Och till skillnad från Jungle fever - en stark film som olyckligt föll isär i två delar - lyckades han hålla ihop de tre timmarna till en angelägen svart fresk över samtiden.Med nya Clockers lyckas Lee än mer pregnant förena sitt engagemang och sin förtvivlan med en väl berättad historia. Clockers är i någon mening en förädling av den "andra delen" av Jungle fever, där hans skri av förtvivlan över hur de tunga drogerna drar ner många unga (svarta) män i rännstenen alltsomoftast sprack ut i övertoner."Clocker" är slang för en langare längst ner på skalan, narkotikatrafikens trasproletariat. Filmen zoomar in den här världen i ett nergånget bostadsområde, ett så kallat "project", i Brooklyn, där en del av vardagen går åt till att hålla sig borta från två allt mer närgångna snutar (Keitel & Turturro).
Unge debutanten Mekhi Phifer gör en strålande roll som Strike, och mellan honom och Keitels snut antyds ett sargat far-och-son-förhållande.Spike Lee har mognat som personinstruktör, han tycks här lita på den vemodiga berättelsens inre kraft och använder inte megafon för att säga det han vill, som var fallet i både Do the right thing och Jungle fever. Karaktärerna är fylligare, trovärdigare och bortsett från Denzel Washingtons kraftprov som Malcolm X är det blixtrande spelet mellan Keitel och Phifer det mest exakta och intensiva Lee släppt ifrån sig.Clockers är inget uppåt-tjack, det ska lugnt sägas. Slutscenen innehåller ett visst ljus, ett visst hopp, men den bild av ett destruktivt kretslopp med sociala klassförtecken, som Lee målar upp, känns i magen långt efteråt. Ungefär som det ska göra efter en riktigt bra film.Clockers
Skådespelare:
Regi:
