Clerks

Det är förvisso ytterst sällan som en långfilm - svensk eller utländsk - tillverkad för i runda tal 175.000 kronor når så långt som till en svensk biografduk. Mest, förstås, för att det inte görs filmer för den i sammanhanget löjliga summan, och, om så vore fallet, skulle de antagligen med stor tvekan vara visningsbara på den lokala fritidsgårdens 16-millimetersprojektor. Därifrån är steget långt till Cannes Filmfestival, där Kevin Smiths extrema lågbudgetdebut landade, och hyllades 1994. Och nu, två år senare, kan vi se den här hemma. En film ska naturligtvis bedömas efter sina kvaliteter och inte sina omständigheter. Alfred Hitchcock sa alltid att det är fullständigt ointressant hur många problem man hade på inspelningsplatsen det enda som betyder något är slutresultatet på duken. Men många år efter det uttalandet kan det finnas goda skäl att rikta skarp kritik mot Hollywood-bastarder med en prislapp på över en miljard svenska kronor, liksom det kan vara på sin plats att känna den djupaste sympati för filmer, som det heter på amerikanska, "made on a shoestring". 23 000 dollar kostade alltså Kevin Smiths Clerks och i det brutalt kommersiella sammanhang som Cannes-festivalen nu är, åtnjöt den något buttre och tillknäppte Smith stor beundran och uppskattning vid den traditionella presskonferensen för amerikansk independent-film. Vi snackar ju här om en totalbudget som inte skulle räcka till förtexterna på en genomsnittlig Hollywood-film. Och Smiths svar till den smått devota publiken var att han inte hade mer pengar. Helt enkelt. Clerks utspelar sig under en lördag någonstans i New Jersey i ett snabbköp och en videobutik, placerade vägg-i-vägg. Huvudkaraktären Dante, som egentligen inte alls ska jobba den här dagen, väcks tidigt på morgonen på telefon av sin chef som förklarar att han måste gå dit och öppna snabbköpet, men att det räcker med att stanna där till tolv, då han blir avlöst. Vilket han naturligtvis inte blir. I videobutiken intill huserar pratkvarnen Randal, han liksom Dante nånstans i 22-årsåldern, en fullblodscyniker beväpnad med en aldrig sinande mängd kvasifilosofi och runda ord.Historien flyttas framåt av de udda karaktärer som besöker butiken, tuggummifabrikanten som predikar mot rökning, dåren som söker efter det perfekta dussinet ägg, flummaren Jay och hans kompis Silent Bob (spelad av regissören själv) och för att inte då tala om Dantes både nuvarande och före detta flickvän. Om miljöerna är få och tagningar och kameravinklar begränsade så är dialogen desto tätare, och komisk. Som när nuvarande flickvännen Veronica avslöjar för Dante att hon bara legat med tre killar, något han givetvis känner sig rätt nöjd med, ända till hon berättar hur många hon sugit av. Eller Dantes och Randals initierade och intensiva diskussion om vilken film som är bäst i Star Wars-trilogin. Ja, det är på de här nivåerna vi rör oss i Clerks, fjärran från det intellektuella och mondäna filmlandskapet på nedre Manhattan. Inte så hemskt mycket psykologisk fördjupning, inte så allvarligt menat egentligen, men en av de roligaste och mest begåvade bagatellerna på länge. Och prisvärd, liksom.