Det har varit ett nöje att följa självständiga filmbolaget A24 under deras framfart senaste åren. Med Alex Garlands Civil War tar de en intressant ny riktning, deras första blockbuster i form av en grandios krigsfilm. Den essens A24 så väl etablerat i tidigare produktioner är dock inte bortglömd - trots berättelsens massiva skala, det svepande fotografiet, och en imponerande uppsättning skådespelare, känns Civil War på många sätt personlig och smal, som en indiefilm sminkad till storfilm.
Storyn följer journalister, med kameran i högsta hugg, resandes genom USA under det titelenliga inbördeskriget för att ta sig till landets president innan motstående krafter når honom först. Bortsett från att berättelsen förhåller sig till det standardformat en apokalyptisk roadtrip-rulle tenderar att göra, vilket resulterar i en relativt förutsägbar och klichédriven historia, är Civil War nyskapande och unik i sin framställning av krig. Här etableras inga konflikter, och ideologierna som motiverar meningsmotståndarna är inte relevanta - istället kastas vi rakt in i kriget genom ett icke-partiskt perspektiv, vars syfte är att observera snarare än att peka ut rätt eller fel.
På så sätt ges fri lejd för Alex Garland att göra lite som han vill med filmens kontroversiella ämnesområden, utan att trampa någon på tårna. Förstås kommer det till en kostnad, Civil War är långt från en djupsinnig analys av det samtida politiska klimatet i USA. Istället ligger fokus på journalistens roll i en krigszon, något som i säg är en intressant ingångspunkt i ett krigsdrama, men som inte nödvändigtvis stämmer överens med förväntningarna på filmen utifrån dess marknadsföring. Ett tillägg av briljant utförda tekniska aspekter, och obehagligt intensiva actionsekvenser, gör att Civil War ändå står som en av årets hittills bästa filmer.
