“It’s just a penis.” Viggo Mortensens faderskaraktär står och dricker sitt morgonkaffe i dörren till bussen – som heter Steve – och han är spritt språngande naken. Han ursäktar sig inte när ett äldre husvagnspar går förbi. Det är filmens höjdpunkt, inte för att det är “smart”, utan för att man får se Viggo Mortensen utan kläder.
I övrigt är nämligen Captain Fantastic en i grund och botten ganska platt och övertydlig historia. Ben Cash lever ensamstående och självförsörjande med sina sex fantasifullt döpta, hemskolade barn i en stuga mitt ute i ingenstans, så långt bort från det kapitalistiska systemet som det går att komma. De har nyligen fått veta att mamman har tagit livet av sig på det sjukhus där hon vårdades för bipolär sjukdom. När det drar ihop sig till begravning hoppar familjen in i Steve och kör hela vägen till svärföräldrarnas välartade förortsidyll – de ska rädda mammans lightbuddhistiskt sinnade kropp från en konventionell jordfästning.
Barnens übermenschartade förnumstighet är i sig ett irritationsmoment. En femåring läser en bok om kvantfysik, Ben tvingar sin tweendotter att analysera Lolita ur ett sexualpolitiskt perspektiv, de firar Noam Chomsky Day istället för julafton. Alla är marxister. I lagom mängd hade det kunnat vara åtminstone lite roligt, men när den nittonde scenen med ett barn som är – hör och häpna, dumma jävla biopublik, tycks filmen vilja förmedla – smartare än sin ålder avslutas vill man bara dunka huvudet i biostolen framför.
De lyckas förstås med sitt feelgood-uppdrag i slutändan, och hippiekremeringen på slutet ska vi inte ens tala om. En löjlig musikvideo i uttjatad kvällssol, starring sex stycken mini-Alanis Morissette. Sen spolar de ner mammans aska i en offentlig toalett. Man blundar och drömmer sig tillbaka till Viggo Mortensens nakna kropp i dörröppningen.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 02, 2016.
