Unga rookie-soldaten Amy Cole stationeras som fångvaktare på Guantánamos tillfälliga fångläger åtta år efter den 11 september 2001. Villkoren är tuffa både för fångar och väktare och kontakten begränsad, men detta till trots uppstår en vänskaplig förbindelse mellan henne och en av de internerade.
Att Guantánamo inte är det ställe på jorden där det värnas som mest om medborgerliga och mänskliga rättigheter är inget det hymlas om. För att kringgå Genevekonventionens regelverk kallas fångarna inte för fångar, utan benämns nogsamt som "internerade". Ändå är grundhållningen i filmen att det är ett ganska oförstört gäng soldater som tjänstgör här. Bussiga sköna grabbar som i stort stöttar och accepterar den enstaka kvinnan, även om hon emellanåt drabbas av sexism och maktmissbrukande, lättskymfade mansegon. De överordnade är blaserade, bittra och desillusionerade, men nyanser finns.
Den internerade Ali inleder relationen till sin väktare med att kasta bajs. Utomordentliga aktören Peyman Moaadi (Nader och Simin – en separation) levererar en mänsklig, på gränsen till desperat, men i grunden civiliserad och känslig rollfigur. Hans ensidiga konverserande och envisa svada bär filmen. Kristen Stewart är tillräckligt bra som gröngölingen på flykt från hembygdhålans menlöshet i Florida. Som första anhalt på väg ut i livet har Cole bara råkat hamna i ett av jordens helveten. Lidandet är svårt att se och referensramarna är få. Soldaterna på plats är inte främst där för att hindra fångarna från att rymma, utan för att se till att de håller sig vid liv med suicidövervakning var tredje minut.
Camp X-Ray är inte någon dussinfilm och skådespeleriet är toppklassigt, speciellt Moaadis. Men det är inte annat än att man tänker att en så pass intressant miljö, och ett manus som erbjuder möjligheter till lager och djup hos Stewart att fylla, kunde ha blivit något mer. Relationens utveckling kapas och förenklas i slutet.
