Buena Vista Social Club

För något år sedan kunde man inte slå upp ett glassigt magasin utan att hitta foto- eller modereportage från Kuba. Man kunde inte öppna en resetidning utan att stå öga mot öga med en svart kubansk kvinna med rynkigt ansikte och en fet cigarr i munnen. Tidskriftsredaktioner runt om i landet gjorde misstaget att tro att vårt behov av bilder från detta nyöppnade semesterparadis var omättligt. Därför hyser jag, när jag tar plats i biosalongen för en visning av [I]Buena Vista Social Club[/I], en farhåga om att det jag kommer att uppleva är ännu ett ohämmat frosseri i skrotfärdiga amerikanska femtiotalsåk, feta kvinnor i rosa linnen, nedgångna kvarter och jättelika vågor som smäller vattenkaskader i hamnkvarteren. Allt detta har sin plats i Wenders film, men i en återhållen stil och med en finess som gör att det som var påträngande i alla dessa reportage förvandlas till det det egentligen är - fantastiska miljöer som borde ingå i varje filmares våta dröm. I Kuba-boomen här hemma ingick också Ry Cooders uppmärksammade och uppskattade platta med gamla legendariska men, pre-Cooder, sorgligt bortglömda musiker med det gemensamt att de en gång i tiden spelade på lika legendariska Buena Vista Social Club. Skivan sålde i miljontal och belönades med bland annat en Grammis. Så Cooder åkte tillbaka för att göra ytterligare än skiva, och med sig denna gång hade han gamle vännen och samarbetspartnen Wim Wenders. De två har visat att de förstår varandra förrut, vad vore [I]Paris, Texas[/I] utan Cooders soundtrack? Den här gången är det Cooder som för, och Wenders som följer efter med sitt filmteam och fångar de gamla musikerna under repetioner, konsterter och i små pratstunder dessemellan. Det mest slående med filmen är kanske det fantastiska, något överexponerade fotot, som också är främsta anledningen till att de en gång så uttjatade Havanna-kvarteren känns friska som efter ett salt havsbad. Klippningen i såväl film som ljudspår är också ofta slående bra. Det är en nostalgisk, humoristisk (det finns en underbar, smått mystifierande scen i inledningen där filmteamet letar efter den gamla klubben) och emellanåt småsentimental resa vi bjuds på. Regissören gör det lätt för sig, medveten som han är om styrkan i materialet - sångerna och dessa fascinerande musiker - och han tränger aldrig under ytan på varken de medverkandes personligheter eller det särpräglade samhälle de lever i. De ständiga hoppen mellan de många bandmedlemmarna och den korta tid de får på sig att utveckla sina tankar och att verkligen berätta något, gör att mitt intresse mattas halvvägs in i filmen. Jag hade hellre sett att man koncentrerade sig på tre-fyra av musikerna och lät publiken lära känna dem bättre. Men för alla älskare av kubansk salsa, bolero, son och allt vad det nu heter är filmen förstås oundviklig. Och det kan bara konstateras ännu en gång att spanskan är världens mest sentimentspäckade språk. Åtminstone i munnen på Buena Vista Social Club.