Buddy

En bortskämd och mentalt störd överklasskvinna i 20-talets USA har gjort om sin och makens herrgård till ett hem för diverse djur. Drabbad av barnlöshet tvingar hon sina chimpanser och att gå på bakfötterna och iklä sig människokläder. Och gorillan Buddy gör hon till butler. Så skulle ett referat från filmen Buddy kunna låta. Men nu är det så att vi, för att följa upphovsmännens vilja, bör känna sympati för den käcka Russos "djurvän" Trudy. Hon är inte pervers, bara lite excentrisk och inget kan väl vara mer godhjärtat än att låta chimpanser åka rullskridskor. "Djurvännen" tar hand om en gorillaunge som är på väg att tyna bort i stadens zoo. Gorillan överlever i Trudys varma armar och växer så sakteliga upp till en bjässe. Att det inte är lämpligt att föda upp djur, och minst av allt en gorilla, i en herrgård inser de flesta i publiken, och Trudys närhet, och slutligen även hon själv. Och där är den trötta filmen, som bygger på en sann historia, slut. Vad vi ser är sålunda ett 84 minuter långt infriande av den idag ganska självklara tesen att vi inte bör förgripa oss på djur. Men filmmakarna anammar av svårförståelig anledning inte sin egen tes (i så fall hade de ju inte gjort filmen) utan tycker ändå att Trudy begick en bedrift, inte ett övergrepp. Följdaktligen är det minst sagt svårt att här känna annat än samma irritation som inför de östermalmstanter som rakar sina pudlar och sedan tvingar på dem en skepparkavaj. Om man därtill, likt undertecknad, har extremt svårt för filmvärldens eviga humanisering av djur och dessutom kräver att en film ska hysa ett visst mått av intelligens - och helst något som åtminstone liknar en konflikt - kan Buddy inte betecknas som något annat än ett riktigt potent sömnpiller.