Blade

Vi rör oss i träskmarkerna. Och då menar jag inte Louisiana eller Florida utan de filmiska träskmarkerna. Innan jag såg Blade levde jag i tron att den här sortens film i sämsta fall släpps på video. Men normalt kvalitetsmedvetna Sandrews har ett avtal med amerikanska New Line Cinema som tydligen går ut på att man även på svenska dukar måste visa allt de gör. Något annat gångbart skäl kan jag inte se. Inte ens en relativ superstjärna som Wesley Snipes borde motivera ett sådant pinsamt övertramp. För jag hoppas att det inte är kommersiell spekulation. Jag hoppas snarare att man rodnar. Att man skäms. Blade är en av de sliskigaste och mest sadistiska filmer jag sett. Den bygger på en tecknad serie, om denne Blade, hälften människa och hälften vampyr, som fått total kortslutning av att hans mamma bets ihjäl av en vampyr i höjd med att lille Blade skulle födas. Det är naturligtvis inget kul om ens mamma råkat ut för något sådant, men upphovsmännen vill tydligen att vi ska lockas med i Blades blodiga och våldsamma korståg mot alla dessa vampyrer som tycks gå lösa i USA. För Blade han dödar och dödar Ð utan urskiljning. Hela filmen är ett enda stort slakthus. Till sin hjälp, dels i jakten på vampyrerna, dels för att tillverka serum till sin egen överlevnad, har Wesley Snipes en ofrivilligt komisk Kris Kristofferson som har ett laboratorium i en skrattretande dystopisk miljö. Och dessutom får han assistans Ð passande nog Ð av en kvinnlig hematolog, som dekorativt springer runt i för små toppar. Själv bär Blade en svart nazistrock ovanför den skottsäkra västen. Och solglasögon, förstås. Blade är regisserad av Stephen Norrington. På hans meritlista står tidigare bara en film från 1994 som heter Death Machine. Utan att vara för fördomsfullt lagd vågar jag påstå att någonting gått väldigt snett i den här pojkens uppväxt. Och det är illa nog. Ännu värre är att han får göra film. Och allra värst är att någon vill visa skiten på vit duk.