I Mia Hansen-Løves Bergman Island anländer paret Chris (Vicky Krieps) och Tony (Tim Roth) till Fårö, där han ska medverka på Bergmanveckan med sin nya film. De inackorderas på Bergmangårdarna, närmare bestämt i huset vid Dämbaträsk, där en fastighetsskötare visar dem runt: “svenskar är noga med sin källsortering”, “sovrummet på övervåningen användes i Scener ur ett äktenskap” och “det där är pianisten Käbi Lareteis, Bergmans fjärde frus, flygel” hör till väsentligheterna. På kvällen väntar middag med bland andra kritikern, författaren och regissören Stig Björkman (som spelar sig själv). Samtalsämnet är givet.
Överhuvudtaget vilar dämonregissörens ande tungt över Fårövistelsen. Anekdotiska brottstycken ur Bergmans filmografi och privatliv agerar inledningsvis konstant relief åt Chris och Tonys relation. Därtill får Chris, som också hon är filmskapare, skrivkramp av blotta tanken på att befinna sig på “Bergmans ö”. Utöver Tonys festivalförpliktelser är de nämligen också där för att skriva på sina respektive nästkommande projekt.
Till en början känns upplägget i Bergman Island något konstlat för att komma från Hansen-Løve, som i vanliga fall är en mästare på att vagga in tittaren ett slags skenbar händelselöshet. I hennes filmiska universum har tiden sin gilla gång, vare sig den omsluter en strulig Paris-dj (Eden) eller en livskrivsande filosofiprofessor (Dagen efter denna). Det känns ofta mer som stilla betraktelser än konstruerad dramatik. Därför är det något som inte riktigt stämmer när hon i Bergman Island försöker sammanfläta de små skiftningarna och bristningarna i en parrelation med ett slags guidad tur. Ibland fungerar det mer sömlöst. Som när Chris väljer att nobba Tonys inplanerade “Bergmansafari” för en mer intim rundtur tillsammans med en filmstudent. Men ofta känns Bergmankuriosan mer påtvingad trots den ursäkt skådeplatsen presenterar.
Bergman Island hittar istället sitt flyt först när Chris börjar berätta om sitt skrivande för en distraherad Tony, varpå hennes ofärdiga manus tar form av filmbilder i filmen. Chris berättelse kretsar kring två före detta älskare, Amy (Mia Wasikowska) och Joseph (Anders Danielsen Lie), som återser varandra under ett bröllop på Fårö. Att också Amy visar sig vara en filmskapare med hang up på Bergman är bara en anledning till att lagren grumlas i en metafilm där just det konstruerade dramat visar sig ha en egen roll att spela. Något som egentligen redan antytts när filmens förtexter skrivs ut i svart font ackompanjerat av smattret från ett tangentbord.
Om Chris manus säger Tony inte mycket mer än att det är bra att hon prövar något nytt genom att begränsa skeendet till ett bröllopsfirandes tre dagar. Jag kan inte hjälpa att tänka att även Hansen-Løve här prövar något nytt här. Något hon kanske inte riktigt ror i land men som ändå är en välkommen nytändning efter hennes förra film: den inte helt lyckade Maya. Och även om Bergman Island är en långt ryckigare och ibland plumpare upplevelse än Hansen-Løves annars så trankila filmografi råder det ingen brist den sorts subtila, vemodiga som underfundiga iakttagelser som aldrig tycks undfly hennes blickfång.
