Det var inte allt för längesedan någon gjorde film på temat gentrifiering. Eller gjorde film som på ett eller annat sätt tittar bakåt i tiden. Eller skippade färgfilm till förmån för den svartvita estetiken. Snegla exempelvis åt Joe Talbot eller nyligen utkomna The Lighthouse, den sistnämnda en svartvit 35mm skräckfantasy med havskoppling. Däremot var det längesedan, om ens alls, någon kombinerade alla ovan nämnda aspekter. Mark Jenkin slår här slag i saken och åker till Cornwall, plockar fram en 16mm Bolex och ett gäng rullar svartvit Kodak-film. Och skapar ett roande men djärvt tvistedrama, med en starkt genomgående visuell harmoni.
Bait är en redogörelse och berättelse i ett. Om hur kapitalism i form av gentrifiering både driver in och bort människor, hur det får människor att exploatera vare sig det är frivilligt eller ej. I en liten fiskeby sju timmar norr om London försöker bröderna Ward försörja sig, den ena genom att fiska bete ur det gamla havet den andre genom att fiska bete ur den nytillkomna turismen. Medan brodern tar agn vägrar Martin bli bete och blir en utgörande del av den alienation som uppstår både mellan lokalinvånarna sinsemellan samt mellan dem och turisterna.
Genom de korniga svartvita rutorna kastas en genast bakåt i tiden, när film inte bara var en effektiviserad dramaturgi i ett steriliserat foto, hade det inte varit för en laptop och ett par flashiga moderna bilar hade det lika gärna kunnat vara 60-tal. Men det som verkligen sätter tonen är den tillika gedigna klippningen som ljudsättningen, vilken lades på i efterhand. Varje karaktär har sin turtagning, varje tagning får säga sitt. Allt tar sin tid, allt har sitt syfte. Här finns ingen stress. Trots det är det inget långsamt utdraget förlopp eftersom att alla handlingar är direkta, varje scen fyller sin funktion.
Så. Om den estetiska känslan är vad som lyfter Bait, håller storyn? Ja. Jenkin väver smidigt ihop dåtidens berättande i modern kontext och lyckas därmed göra nytänkande succé, av ett bekant tema om ett samhälle där det mitt i all fejd ändå sipprar igenom ett slags värme och gemenskap.
