"Om vi typ gör ett okronologiskt epos, i typ 21 Grams-Magnolia-Traffic-Crash-Fruset land-skolan, som illustrerar hur alla i hela världen från typ Tokyos skyskrapor till Marockanska ökenbyar är sammanlänkade? Då kan vi också kritisera USA:s utrikes- och invandringspolitik, och den amerikanska medelklassens rasistiska rädslor och skenheliga livsstil. Man skulle kunna ha typ Brad Pitt och Cate Blanchett med inslag av det verkliga livet, till exempel att kissa, att runka, och gamla mänskor som har sex. Och jag vet! Gael García Bernal skulle kunna rocka som ett oansvarigt fyllo!"
Och så gjorde de precis så, med goda intentioner, massor av pengar och de bästa skådisarna en färgblind casting director kan uppbåda (kanske de bästa i världen). Särskilt berättelsen om den mexikanska hemhjälpen - en ypperlig Adriana Barrazan - är genuint rörande. Rent tekniskt är filmen dessutom nästan felfri. Iñarritu är ett proffs. Men jag blir ändå enerverad.
I en film som är uppenbart USA-kritisk är det larvigt att den amerikanska individen ändå alltid är änglalikt blond, naivt oskyldig och nedbruten av en hemlig sorg. När man redan har korsat tvåtimmarsstrecket är en bra tumregel att stryka alla döva volleyboll-lag som inte har någon koppling till centralhandlingen. Och gör man en film som någon ska vilja se är det dessutom ofta smart att inte förklara allting fullt så tydligt. Utan utrymme för tolkning och egna reflektioner begränsas nämligen publikens roll till att domna, gäspa och gosa med sitt dåliga samvete.Skådespelare:
Regi:
