Att ha, eller inte

Det kan räcka med att livet är okej i 30 sekunder om dagen. För multiplicerat med 70 år så är det ju trots allt inte så dumt!Denna lakoniska syn på meningen med livet levereras av den kvinnliga huvudrollen Alice i fransyskan Laetitia Massons långfilmsdebut Att ha (eller inte). Alice har just blivit av med jobbet vid löpande bandet på fiskfabriken i Boulogne Sur Mer och passar då på att lämna både pojkvän och hem och packar väskan för Lyon. På ett arabiskt hotell träffar hon Bruno, som inte kan sova om nätterna och som just blivit utslängd av sin flickvän. Inget jobb, ingen kärlek, inget hem och egentligen inga drömmar heller. Men i varandra hittar de eventuellt möjligheten till ett annat liv, till en framtid.Ja, mycket mer komplicerat än så är det inte. Att ha (eller inte) är i första hand en film med stort hjärta, den är en smula klumpigt och i någon mån förutsägbart berättad, musiken som läggs på ljudbandet (Nick Drake, P J Harvey, Marianne Faithful m fl) innehåller textrader som med övertydlig exakthet understryker vad vi redan både sett i bild och hört i dialog. Den sortens osäkerhet på bildens inneboende kraft, från en regissörs sida, har alltid förundrat mig.Betydligt bättre är då Massons förhållande till karaktärer och skådespelare. Kiberlain och Giovaninetti ger med små rörelser och enkla medel Alice och Bruno både själ och trovärdighet som existenser på skuggsidan. Deras första möte, vid en bardisk, är komiskt i det att Masson valt att vända på de traditionella rollerna för manligt och kvinnligt. Här är det han som är misstänksam och bryskt förklarar att han inte vill kallprata och att han inte tror på raggningsförsök i barer.Bitvis intelligent, inte vansinnigt originellt, men som så många gånger förr kommer man rätt långt med ett stort hjärta och ett gott humör.