Arvet

I Per Flys förra film, [I]Bänken[/I] (2001), flödade det sociala patoset och de melodramatiska tendenserna i skildringen av underklassen i allmänhet och alkoholismens misär i synnerhet. När han nu fortsätter sin penetration av samhällsklasserna i 00-talets Danmark med en film om överklassen är tonen svalare, och det angelägna tonfallet tappas bort på vägen. Ständigt sammanbitne Ulrich Thomsen ([I]Festen[/I]) spelar Niels, arvtagare till ett gammalt stålverk, som flytt från familjens förväntningar till Sverige och Stockholm, där han driver restaurang och idkar samliv med en supertjusig svensk skådespelerska. En näst intill perfekt tillvaro, fram tills dess att pappa tar livet av sig och plikten, kraven och traditionerna gör sig påminda på nytt. Som familjens äldste son ska han rädda familjeföretaget från konkurs, och på ett nästan schemamässigt sätt tvingas Niels, i familjens och kapitalismens namn, att svika och bedra alla som han älskar eller bryr sig om. På pappret ser det bra ut, men realiserat fungerar inte regissörens och manusförfattarnas ambitioner om att tydliggöra traditionerna och maktens nedbrytande egenskaper. Varken Ulrich Thomsens stoneface eller manuset griper tag - det fungerar inte som psykologiskt porträtt eller politisk kommentar. Tvärtom närmar sig greppen successivt de ytligaste av klichéer. Ju längre filmen håller på, desto mer framstår Ghita Nørbys intrigerande överklassmamma som en bonnig kusin till Alexis Carrington. Helhetsintrycket hjälps inte heller upp av att dramats offer, Niels flickvän, spelad av svenska Lisa Werlinder, ägnar sig åt stela teatraliska utfall som gör henne till en ofrivillig parodi på skådisar som aldrig kan lägga av sina scenmanér. Jag hade kanske inte förväntat mig att Per Flys film skulle vara startskottet för ett nytt klasskrig, men eftersmaken av "stackars rika pojke"-historia känns oväntat ofräsch och apolitisk. Lite vidare perspektiv eller farligare ingångar än så här måste nog en skildring av den besuttna klassen ha för att vara värd min biopeng.