Art of War

Det här är en film som gör anspråk på att vara betydligt mer sofistikerad än vad den är. [I]Art of War[/I] vill vara en raffinerad politisk thriller som till och med tar sig modet att antyda att sakernas tillstånd inte är vad de borde vara ens i den fina FN-skrapan. Men när väl själva ansatsen och ursäkten är avklarad, när det blir dags att åstadkomma en filmisk framåtrörelse - då flagnar fernissan och då spricker fasaden. Men ett högt och tydligt - skratsch! Och detta av flera skäl. För det första är det synd om manusförfattarna, som sannolikt haft tanken att sno ihop en spännande samtidsthriller. Dessa samlade ambitioner raderas effektivt ut av den rörigaste regi jag sett på länge. Här är det inte mycket lönt att orda om logiska hål och trådar som hänger i luften. Regissören Christian Duguay krånglar till berättandet på ett närmast fascinerande sätt. Han undviker etableringar av karaktärer. Han har också uppenbara problem att sovra i sitt berättande - vilket istället leder till förvirring. Förklara till exempel för mig vad som händer uppe i den flotta Tribeca-lägenhet där Lost Cat-disketten stjäls. Vem är tjejen där uppe? Detta kaos kompenserar Duguay med en förutsägbar final. Man måste nämligen sova ganska djupt i filmens öppning för att missa vems oegentliga metoder världen ska passa sig jävligt noga för. Vem det egentligen är som inte vill att handelsavtalet mellan USA och Kina ska bli verklighet. Det är det ena. Det andra är filmens genomskinliga rasistiska förklädnad. Man placerar en svart och en kinesiska i filmens hjälteroller, och låter tillika den allra största skurken vara kaukasier - sannolikt i den enfaldiga förhoppningen att vi inte ska notera det systematiska avrättandet av de opålitliga och konsekvent kriminella kineserna. Det är deras nackar och armar som knakar och krasar på ljudbandet. Den efter den andra. Och det är mycket obehagligt - på mer än ett sätt.