En gång i tiden, för länge sedan, var filmer under två timmar långa. Förutom när Charlton Heston var med. Army of the Dead är en film som lider av att vara en halvtimme för lång. Manuset är lika utspätt som en fatöl på festival och karaktärerna för tvådimensionella för att filmen ska hålla sig vid liv i två timmar och tjugoåtta minuter. Visst actionspektakel gör att Zack Snyders comeback till de levande döda, efter debuten med remaken Dawn of the Dead, ändå inte bara blir en stor skål benmärgsfärs med hjärnsås.
Efter ett storskaligt utbrott av zombies i ökenstaden har Las Vegas förvandlats till en enda stor inhägnad för att hålla dem på plats. Ditin beger sig Dave Bautista och hans gäng av legosoldater för att kassera in lite miljoner dollar som väntar på dem i ett kasinos kassavalv. Förutom stressen att vara omringad av en armé av döda så finns även detaljen att hela staden ska atombombas vilken dag som helst…
I essens är det en kulsprutande Ocean’s Eleven med zombies. Problemet är att Clooney & Co alla var mer charmiga än b-laget som Snyder satt ihop. Inte för att han gett dem något att bita i. Så många subplots och karaktärer presenteras som aldrig görs något tillfredställande med. Bäst är lustigt nog Tig Notaro. Lustigt för hon sattes in i filmen långt efter inspelningen var klar med hjälp av green screen efter att en skådis blivit sparkad.
Filmen försöker tacksamt nog aldrig vara smartare än vad den är (vilket är: inte vidare). Samtidigt saknas lite av Snyders hyperpretentiösa slowmotionscener med någon som beställer kaffe eller går långsamt i regn. Istället tycks han ha förälskad sig i bokeh-effekten, var och varenda bild går in och ur fokus. Hans låtval till soundtracket är dock fortfarande lite subtilt som en Big Mac. På sätt och vis är det ändå den bästa film Zack Snyder gjort på flera år. Dessutom visar han på att han fortfarande är mästare på fantastiska förtextsekvenser. Om hela filmen bara varit som den inledningen.
