Jag har många gånger avfärdat animerad film för att jag har svårt att relatera till animerade karaktärer. Visst finns det undantag, men dessa utgörs främst av filmer som betingats ett värde genom barndomens ögon. Konceptet animerat för vuxna förefaller däremot oftast vara formalistiska exkurser mer än något annat. I det avseendet är den Oscarsnominerade Anomalisa, som även är den första animerade filmen att vinna det stora jurypriset på Venedigs filmfestival, värdig sin titel.
En anomali är ju något avvikande, och när den ständige kufen Charlie Kaufman får hjälp av Duke Johnson för att göra stop motion-film av sin egen pjäs, om en grånad mans jakt på närhet, skakar de av sig berättelsens instängda air just genom karaktärernas animerade yttre. Visst rör det sig om ett formalistiskt verk, men ett fungerande sådant. De 3D-printade dockornas ledsna anleten blir som ett avskärmande raster som snarare hjälper än stjälper Anomalisa.
I Kaufmans och Johnsons svårmodiga dockvärld möter vi den milt deprimerade Michael Stone, en författare som gjort sin framgång på en bok om hur företag effektiviserar sin telemarketing. Han har rest till Cincinnati för att hålla ett föredrag, men gäckas av sitt ointresse inför människorna runtomkring honom. Inte ens exflickvännen Bella, som han vågar ringa först efter att ha inventerat hotellets minibar, lyckas återuppväcka någon gnista.
Anomalisa har samma rollbesättning som en gång pjäsen. David Thwelis gör Michaels röst och Tom Noonan alla andras. Alla andras utom Lisas, vill säga. Telefonförsäljaren Lisa, till vem Jennifer Jason Leigh lånat sin röst, som rest till Cincinnati för att lyssna på Michael. Hon är titelns anomali och blir Michaels livlina. I kontrast till den monotoni som blir summan av alla Noonans karaktärer framträder så småningom Michael och Lisa som individer. Inte minst när hon efter en blöt kväll sjunger Cyndi Laupers ”Girls Just Want to Have Fun” på Michaels hotellrum.
Till skillnad från tidigare Kaufman-alster går det ganska fort. Både I huvudet på John Malkovich och The Eternal Sunshine of the Spotless Mind var ju ganska släpiga – och med den äran! – i skildringen av sina respektive delirium. Anomalisa är lika finstämt lågintensiv samtidigt som den korta speltiden skapar en underlig känsla av att filmen slutar mitt i, som hade vi berövats en andra akt som vi samtidigt funnit överflödig. Det är både lite jäktat och elegant avhållsamt.
