Anchorman

18:29 4 Dec 2004
Den obildade nyhetsuppläsaren Roy Burgundy (Will Ferrell) är det tidiga 70-talets stora mediahjälte i San Diego. Det här är innan kabel-tv och kvinnliga kollegor dykt upp på marknaden, så han har med åren fallit in i en pompös lokalkändis-tillvaro av årgångs-Glenlivet, manlig gemenskap och sporadiska samtal om livet med sin lilla sällskapshund ("Your so wise... you're like a miniature Buddha covered with hair" är en konversation som dröjer sig kvar). Men så plötsligt dyker unga karriärkvinnan Veronica Corningstone (Christina Applegate) upp på kanalen, och allt blir helcrazy. Lite som en [I]Boogie Nights[/I] för utvecklingsstörda ironiker har [I]Anchorman[/I] en gång för alla cementerat Will Ferrells status som världens roligaste man. Det är, just därför, på samma gång en genial film, och en film bortom all räddning. Vid ett tillfälle, för att ta ett exempel ur mängden, sitter Will vid sitt gigantiska mahognyskrivbord och kommenterar förslaget att förbättra mångfalden på företaget: "I could be wrong but i believe 'diversity' is an old, old ship that was used during the civil war era". Om man kan säga en sådan replik och få den att låta obeskrivligt rolig har man inget kvar att bevisa. Det sammanfattar ungefär hela [I]Anchorman[/I]. SNL-kortfilmaren Adam McKay har byggt grunden till en camp, och bitvis ömsint, skildring av en era just när den håller på att falla sönder. Han har ett rätt skönt birollsgäng i David Koechner (sportreporter i cowboyhatt), Steve Carell (imbecill väderman) och Paul Rudd ("your reporter in the field"). Och även kostymerna håller en fullt acceptabel [I]Starsky and Hutch[/I]-nivå, med lite roliga mustascher och polotröjor. Men det är bara en grund. Allt därutöver är sketchstapling, och bygger på en närmast religiös övertygelse om att vad som helst som filtreras genom Will Ferrells mun blir till rent guld. Otäckt nog blir det precis så. Medan stora Ferrell-stunder som [I]Old School[/I] och [I]Elf[/I], och för all del 90 procent av alla sketcher i SNL, bygger på hans otympliga hållning och tomma blick, är [I]Anchorman[/I] kanske den mest briljant [I]fraserade[/I] komedin sedan [I]Office Space[/I] (Ferrell har själv varit med och skrivit manuset, och det märks). Då och då dyker det upp en oneliner eller scen som är rolig på riktigt -- som Wills hjärtskärande a capella-version av [I]Afternoon delight[/I] eller det bisarra [I]Gangs of New York[/I]-mellanspelet där Ben Stiller, Vince Vaugh och Luke Wilson och några andra vill reda ut en etermedia-beef med Will och hans kollegor. Men allt som oftast handlar det bara om att falla i trans till ett underbart innehållslöst babbel där Will Ferrell diskuterar ifall han har stånd ("Yes, I [I]do[/I]") eller om staden San Diego fått sitt namn efter det tyska ordet för "whale's vagina". [I]Anchorman[/I] kan mycket väl bli den första amerikanska indiebuskiskomedin som säljer guld som talkassett.
Anchorman
Skådespelare: 
Regi: 

Fler filmrecensioner