Amelie från Montmartre

Jean-Pierre Jeunet skapar sina egna universum. Han gjorde det tillsammans med Marc Caro i [I]Delikatessen[/I] och i [I]De förlorade barnens stad[/I] och han gör det i [I]Amelie från Montmartre[/I] också. Uppenbarligen finns det ett sug efter ett parallellt universum, för Jeunets filmer säljer som smör. [I]Amelie från Montmartre[/I] blev en stor publiksuccé i hemlandet, och president Chirac lär ha sagt att det är en film som varje fransman bör se. Det är inte svårt att förstå. Jeunet befolkar sin överdekorerade, nästan kvävande värld med drömmare och dårar och låter de leva tillsammans i små grannskap där blomkrukorna lyser i fönstren och folk handlar ludna små aprikoser på torget. Världen är greppbar och fylld av märkliga sammanträffanden. Amelie är en ung kvinna som en dag hittar ett mystiskt skrin i sin lägenhet, ett slags meddelande från en tidigare hyresgäst. Hon bestämmer sig för att återlämna skrinet, och rörd av den tidigare - nu medelålders - ägarens förtjusning beslutar hon sig för att fortsätta göra gott. Hon parar ihop till synes omöjliga personer och hon hjälper blinda över gatan. En dag får hon själv korn på kärleken och en katt och råtta-lek av det mer påfrestande slaget tar sin början. Ska Amelie våga släppa in kärleken i sitt eget liv? Ska de två förälskade över huvud taget träffas eller bara gå om varandra? [I]Amelie från Montmartre[/I] påminner mycket om [I]Delikatessen[/I], men i omvänd ordning. För om [I]Delikatessen[/I] var världen efter katastrofen där allt är fallfärdigt och människor tvingas äta varandra, är detta tiden före. Här talar folk med varandra, här är ostarna gula och feta och flickorna ser ut som flickor klädda i sjalett och kofta. Jeunet är ett filmiskt geni men tyvärr är det inte alltid för berättelsens bästa. Här försvinner historien i finurliga berättargrepp, färgexplosioner och lustfyllda bildlösningar, och som åskådare känner man sig rätt färdig när det fortfarande återstår en halvtimme av filmen. Men för all del, man får sig ett och annat uppmuntrande ord på vägen, som att det är varje människas rättighet att misslyckas med sitt eget liv. [I]Amelie från Montmartre[/I] är inte misslyckad, men det är en oengagerande konservativ dröm som presenteras. Jag hoppas Chirac brytt sig om att se andra sentida franska filmer också, som En dag i taget och I andras ögon, bägge avsevärt mer angelägna tidsdokument.