Dokumentärfilmaren Emily Norling stöter av en slump ihop med Curtis en dag på tunnelbanan. Curtis är hemlös och har missbruksproblem, och efter deras första möte byter de nummer och blir vänner. I takt med att Emily lär känna Curtis lär hon även känna Stockholms svårnavigerade missbrukarkretsar, varav bland andra Johan, som kommer att bli en nära vän. Allt vi äger beskrivs som en film om såväl beroende som medberoende, och Emilys skildring av Curtis och Johan präglas av hennes vänskapsband till dem, som under filmens gång växer sig allt starkare. Det är ett innovativt och kärleksfullt porträtt, men Norling riskerar ibland att med sitt personliga berättargrepp överrösta människorna hon vill skildra.
Som filmare intar Norling en position som skulle kunna beskrivas som motsatsen till “flugan på väggen”: Hon skjutsar till och från beroendeakuten, tar ut pengar och köper mobiltelefoner, och detta är bara början. Emily har själv erfarenheter av psykisk ohälsa, och kanaliserar sin egen ångest genom självutplånande uppoffringar som ibland gör mer skada än nytta. Utan att stegringen märkts av ser vi plötslig Emily täcka upp för Curtis så han obemärkt kan injicera inne på sitt behandlingshem, samt överväga att betala hans taxi till plattan när skadat knät och inte kan gå.
I Allt vi äger närvarar alla element som vi associerar med klassiska skildringar av missbruksproblematik: En dysfunktionell socialvård, trassliga uppväxter och hemlöshet, men framställningen är allt annat än konventionell. Filmen är sevärd som skildring av medberoendeproblematik och innehåller många drabbande scener, men här finns också många lösa trådar som aldrig följs upp. Emilys bär sedan uppväxten med sig erfarenheter av missbruk, som gång på gång nämns i förbifarten utan att mer ingående ta plats. Detta ger tittaren en känsla av att hon, trots en djärv ansats, inte riktigt löper hela linan ut med det personliga berättargreppet utan håller oss på avstånd. Filmens stora behållning är istället de scener där Curtis och Johan oförställt tillåts reflektera över livet, missbruket och mellanmänskliga relationer, i slutändan önskar man som tittare att dessa två huvudkaraktärer hade fått ta mer plats.
