Alita (Rosa Salazar) är en cyborg som den sörjande Dr. Ido (Christoph Waltz) satt ihop till att likna hans avlidna dotter av bitar från en skrottipp. Det visar sig snart att den spensliga, abnormt storögda tonårsflickan är en specialtränad elitsoldat från ett svunnet krig, ett faktum som får många skumma typer att visa sitt intresse för henne.
Det uttalade syftet med Robert Rodriguez filmatisering av mangan Gunnm (1990-95) har varit att göra en ”James Cameron-film” som James Cameron skulle gjort den. Cameron har onekligen varit en viktig filmskapare, men någonstans på vägen slocknade den där särskilda kreativa låga som fick hans mest betydande filmer att lysa med ett slags märkligt lyster (Terminator, Aliens) till att i stället, ja, bli till en renodlat monetär fråga. Inte nog med det så är Avatar en av filmhistoriens mest överskattade filmer – och kanske det bästa exemplet på hur illa dold högerpropaganda från drömfabriken kan se ut.
Rodriguez verkade en gång vara en regissör med något intressant på hjärtat, men Alita: Battle Angel är bara ytterligare ett bevis på att den tiden sedan länge är förbi. Filmen är på något lömskt vis ångestframkallande i det att den helt saknar originalitet, drivkraft eller ens viljan att göra något nytt. Ja, om syftet var att göra en Cameron-film så har han väl på sätt och vis gjort ett bra jobb. Det bokstavligt talat står pengar ingraverat i varenda filmruta – ett signum som varit särskilt utmärkande för den gamle kanadensiske filmräven de senaste tjugo åren. Nej, detta är en oerhört platt film, den plattaste 3D-film jag sett sedan jag blev psykiskt torterad av Jurassic world. Om någon kan visa mig en mer urvattnat kommersiell produkt från biorepertoaren i vår äter jag gladeligen upp min högra sko.
p.p1 {margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px; text-align: justify; font: 12.0px 'Times New Roman'} p.p2 {margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px; text-align: justify; font: 12.0px 'Times New Roman'; min-height: 15.0px}
