Få saker stör mig så mycket som övertydlighet. En medmänniska som alltför många gånger belyser en speciell teori (helst en självklar sådan) ur alltför många vinklar försätter mig i ett transartat, och minimalt receptivt tillstånd. Ingen hemma, helt enkelt. En filmare, oavsett hans dignitet eller spiritualitet, som inte litar på att jag kan lägga ihop två och två, vinner sällan min sympati. Milt sagt.
Tvåfaldiga Guldpalmsvinnaren Shohei Imamura gör sig i Ålen inledningsvis skyldig till några övertramp som i sammanhanget får anses vara grova. Om det beror på att han vill att även de som bara ser en halv film om året också ska hänga med i svängarna eller om det helt enkelt gick aningen fort i efterarbetet, låter jag vara osagt, men Imamura gör dock bättring. Rejäl sådan. De baktunga scenerna försvinner snart och ersätts, paradoxalt nog, av en diametralt motsatt oförutsägbarhet.
Filmen om den beskedlige enslingen Yamasita som i vredesmod dräper sin otrogna fru och sedan, åtta år senare, försöker starta om på nytt som frisör, överraskar på de flesta sätt. Inte minst i dess viga vändningar men även i sitt hån av de senare årens allt hårdare genrekategorisering. Imamura för elegant sin berättelse fram och tillbaka mellan komedi, thriller, klassisk romantik och gripande drama, tills dess att jag sitter och bockar med huvudet i ödmjuk bön om förlåtelse för min inledande misstro. Detta är nämligen en mycket svårt konst, med fel regissör kan det likaväl resultera i en mållös och labil historia.
Tack vare det flexibla berättandet, samt flera besök i parallell nutid, dåtid, drömvärld och mentala tillstånd, blir framtiden oklar och vår oro för Yamasitas hälsa stor. Hans liv verkar till stor del styras av det väl sammansatta karaktärsstallet som möts i den lilla frisörsalongen: en robust snickare, en flicka som Yamasita räddar livet på, en klok buddistiske övervakaren, en UFO-fantast samt den före detta, illvilliga, fängelsekamraten Takasi. Men svårast är den nattliga maran, det onda samvetet, som aldrig lämnar honom i fred. Till synes viljelös driver Yamasita framåt mot något som vi bara kan ana, men absolut vill vara med och ta del av.
Det var sex år sedan Shohei Imamura begåvade den svenska repertoaren med en av sina filmer, då med Svart regn som handlade om Hiroshima-bombens sekundära effekter. Tonen var där, precis som här, så återhållen som en empatiskt krävande berättelse tillåter. Imamura använder sig visserligen, likt många landsmän, av ett drivet symbolspråk men han håller sig utan tvekan på rätt sida om gränsen för det överdrivna. Och även om temperamentet i Ålen annars snarare får mig att tänka på några latinska storheter (såväl Bu-uel som Fellini äskar på uppmärksamhet från referensramen) står avsändarlandet ibland i relief. I vilket annat filmland än Japan kan man, utan att hamna i parodi-facket, presentera fängelsedirektörer och dito vakter som både är vänliga och artiga.Unagi
Skådespelare:
Regi:
