Air Force One

Den amerikanska presidenten är relativt ung. Han är också en man av folket, patosfylld, sportfantast, en extremt god familjefader, han kan skriva egna spirituella tal, han säger i internationell TV att USA hädanefter enbart ska se till människors bästa, oavsett deras ursprung, och inte låta ekonomiska intressen hindra USA från att ingripa var helst någon kränker de mänskliga rättigheterna. Han kan även slåss. Jag kan ha glömt något i den karaktärsbeskrivning som vi delges under bara de första fem minuterna. När filmen är över är det en öppen fråga huruvida presidenten är Gud. Man behöver inte vara konspiratoriskt lagd för att se en aning propagandistiska syftet bakom en så flagrant vulgärpolitiskt kapardrama som Air Force One. Det som regissören Petersen åstadkommer är inte primärt ytterligare en förstärkning av amerikaniseringen i omvärlden - den kommer som bonus eftersom många av oss är korkade nog att svälja betet, med krok och allt. Nej, filmer av den här sorten har alltid, såväl i krig som "fred", använts för att, åtminstone under två timmar, ge den splittrade amerikanska befolkningen en gemensam fiende. Således finns det inprängda ett otal hyllningscener där publiken likt pavlovska hundar ska göra, och med stor sannolikhet också gör, vågen inför USAs storhet. Fienden heter återigen kommunismen. Den ryska presidenten antas vara svag och de Sovjet-trogna desto mer rabida. En av dessa vetvillingar, spelad av Gary "jag får aldrig mer göra en snäll kille" Oldman, kapar presidentens flygplan där förutom den utvalde själv (Harrison Ford) även hans fru och dotter befinner sig. Och pappa blir arg. Om man skalar av filmen dess pinsamma presidentsskrud återstår knappt någonting av substans. Terror på flygplan har definitivt skildrats bättre förr. Och de i genren obligatoriska (och i vissa filmer tacksamt parodierade) scenerna från kontrollrummet, i detta fall Vita Husets säkerhetsrum, är med alla sina debila kommentarer inget annat än skrattretande. Harrison Ford sa vid en presskonferens i Venedig att detta inte alls är en politisk film utan en berättelse som ställer familjen i centrum. Dags att dra ner på limkonsumtionen?