A.I.

[I]A.I.[/I] var ursprungligen Stanley Kubricks projekt. Med utgångspunkt från kortnovellen [I]Super-Toys Last All Summer Long[/I] av Brian Aldiss hade Kubrick tänkt göra en mörk framtidsfilm om sammansmältningen av människa och maskin. Kubrick dog emellertid innan han hann fullborda sitt projekt, varvid Steven Spielberg tog sig an uppgiften att filma Aldiss novell. Resultatet blev [I]A.I.[/I], en varken obegåvad eller särskilt upphetsande film. I den värld som Steven Spielberg målar upp i [I]A.I.[/I] har polarisen smält och översvämmat världen, med miljontals döda till följd. Rätten till graviditet i denna nya värld licensieras ut av regeringen, samtidigt som bristen på människor driver fram utvecklingen och produktionen av människolika robotar, så kallade androider. En typisk dystopi, med andra ord. I filmens centrum står en liten androidpojke vid namn David. Det speciella med honom är inte bara att han är en maskin utan också att han besitter fundamentalt mänskliga egenskaper som att känna kärlek och tillit. David erfar sin första känsla av saknad när han blivit lämnad i skogen av ett par som tagit sig an honom i tron att han skall fylla tomheten efter deras son som ligger i koma. David börjar söka efter någon som kan hjälpa honom att bli en "riktig" pojke, och filmen utvecklas så småningom till en tekniskt och historiskt uppdaterad Pinocchioberättelse. Tematiskt kan [I]A.I.[/I] ibland påminna om Ridley Scotts [I]Bladerunner[/I]. Precis som Scotts film utforskar [I]A.I.[/I] gränsen mellan det mänskliga och det artificiella, men där Scotts film tar upp androidernas medvetande om sin egen död vill [I]A.I.[/I] belysa frågan om vilket ansvar människan har gentemot en artificiell skapelse som givits förmågan att känna och älska. Denna fråga är spännande men sockras under filmens gång med lättköpt sentimentalitet istället för att behandlas med något egentligt allvar. Problemet med [I]A.I.[/I] är att Spielberg inte vet vilken stol han skall sitta på. Å ena sidan lyfter han fram det dystopiska draget i Aldiss novell, å andra sidan kan han inte avhålla sig från att värma upp åskådaren en smula när det drar alltför kallt i salongen. Resultatet är en ganska feg film som prövar ett par steg ut i kylan bara för att i det avgörande ögonblicket vända tillbaka till ljuset och värmen.