Ian McCruddens senaste verk handlar inte så mycket om midsommar som om svenskarnas fascination för amerikaner.
Här möts dessa ofta av två reaktioner – misstänksamhet, här i form av Olle Sarris avundssjuka, och beundran, något som resten av ensemblen förmedlar så bra att man undrar om de inte är lite star struck på riktigt. Tyvärr är det den enda intressanta intrigen i en film som lyckas baka in otrohet, fylla, misslyckade middagar och alla andra klyschor som förknippas med midsommar. Luke Perrys trötta ansiktsuttryck filmen igenom är en spegelbild av mitt. Ta Tomten är far till alla barnen, placera den i en somrig skärgårdsmiljö, plocka systematiskt bort allt som gjorde den bra – och du har Äntligen midsommar.