Änglarnas stad

-Tror du på Gud? - Nja, jag vet inte. Jag tror på att det finns något stort. Någonting större än du och jag. Om samtalspartnern hade svarat: "Menar du typ Adam Alsing?" skulle detta ha varit en komedi. Nu gör han, Nicolas Cage, inte det utan ler lite förklarat och upphöjt, och scenen blir endast komisk på ett indirekt vis. Och mer i samma anda blir det, de som säger att ironin de senaste åren har strukit på foten inför det pretentiösa, får här en hel bassäng på sin kvarn. Änglarnas stad som är en amerikansk remake av Wim Wenders storfilm Himmel över Berlin börjar dock drömskt och lovande. Nicolas Cage gör ängeln Seth som tillsammans med sina otaliga kollegor håller ett vakande öga över invånarna i Los Angeles och vid arbetsdagens slut samlas de på en öde strand för att lyssna på den gudomliga stämman. Det är saga och myt samt lättsmält, men god, sentimentalitet i stämningsstinna bilder. Bildarbetet är genomgående inspirerat men historien tappar snabbt sin inledande stuns. Seth, likt Bruno Ganzs ängel i Wenders original, har tröttnat på det eteriska livet, han vill jobba upp sin perception, känna något, vad som helst. Men helst beröring och kärlek. Seth lägger sina bedjande ögon på den unga kirurgen Maggie (Meg Ryan) som med sin bara uppenbarelse övertygar Seth om att han ska ta det ödesdigra steget ner från molnen och bli människa. Där Wenders (en jämförelse är tyvärr oundviklig) på ett drivet men otvunget sätt lät sin films kärna osa existensialism ser Silberling till att pressa in alla de fantasieggande premisserna i en banalitet som till stor del verkar vara till för att lära oss sekulariserade människor att det finns andra värden än de som åker hiss på börsen. Det är religionskunskap på mellanstadienivå samsat med en andefattig och stundtals rejält simpel kärleksintrig som definitivt inte står pall för någon nyktrare syning. Maggies, påstådda, strikt naturvetenskapliga empirism och yrkesmannaskap smälter nämligen som smör i helvetet när den emotionellt svamlande Seth närmar sig. Och den utlovade, och bärande, konflikten mellan jordisk hjärna och kosmiskt hjärta uteblir. Maggies reaktion att falla platt inför en kostirrande man i blottarrock som förföljer henne och säger sig ha ett meddelande från Gud, lär knappast vara representativt för den någorlunda mentalt stabila delen av kvinnosläktet.