Det är inte särskilt vanligt med sydamerikansk film på svenska biodukar. Så bra då att detta undantag är ett tempofyllt, frustande och snabbt avancerande drama med moderna och skruvade vardagshistorier från Mexico City. Skönt med lite "puta madre" i stället för "motherfucker". Filmen, som vann pris under kritikerveckan i Cannes i år, bjuder på tre historier för samma pris som en, där de tre parallellhandlingarna bara är löst sammanfogade och rör sig självständigt utan några krystade [I]Short Cuts[/I]-sammanträffanden.
Vad historierna däremot har gemensamt är att det är hundar som på olika sätt avgör hur huvudpersonernas drömmar, lögner och falska verkligheter ska krossas. Inte på något snällt Lassie-sätt utan hårt och brutalt. Som i den blodiga lokal full med hundlik där vadslagning och hundslagsmål äger rum. Här tävlar Octavio med sin hund Cofi för att få pengar så att han kan rymma med sin svägerska, som han blivit kär i och ligger med i smyg. I den andra berättelsen drivs ett förhållande i kras när den lilla knähunden Richie försvinner ner i ett hål i parketten och aldrig kommer upp igen. Och i den tredje berättelsen är det en blodtörstig hund som får luffarlike "Geten", en gammal gerillamedlem som försörjer sig som mördare, att förändra hela sitt liv. Dramatiska små historier som både förskräcker och griper.
Kameraspråket är vitalt, det är nerv i skådespeleriet och det är först i filmens andra halva som jag har invändningar. Då dras tempot ner och de nästan två och en halv timmarna film börjar kännas i kroppen.
Annars är denna bekantskap med mexikansk film njutbar, även om filmens regissör är bättre på att skildra våldsamma, snabba och brutala scener än fördjupningar och kvinnoporträtt. Men det hör dessvärre inte till ovanligheterna i filmutbudet i allmänhet.
Amores Perros
Skådespelare:
Regi:
