Det är väl lika bra att forcera de öppna dörrarna med en gång: Hur de amerikanska mainstreamproduktionerna än försöker berätta något om livet - det där livet som vi andra anser oss ha åtminstone en viss insikt i - blir det ändå alltid fel. Få är de filmer från denna berättartradition som inte gömmer sig bakom en tunn men ändå svårigenomtränglig hinna av räddhågsenhet som hindrar figurerna på duken att riktigt nå ut. Nå, i detta fallet, där Sandra Bullocks partytjej tvingas in på 28 dagars rehabilitering på ett alkoholisthem, är uppsåtet visserligen tydligt angivet i filmens pressmaterial: Vi vill göra en film som fungerar på en bredare publik. I klartext alltså en film om alkoholism, som inte kräver eftertanke i någon vidare mening och som skyr de svåra frågorna och konflikterna. Socialunderhållning i stället för socialrealism. Låter det cyniskt? Jo, en aning. Här går allt på räls och vad är väl abstinens om inte kämpig, hemsk och... alldeles, alldeles underbar.
Men min ambivalens gör sig påmind, jag anar ändå ett allvar bakom lättsamheten, en vilja till något mer än att bara visa Sandra Bullock i hennes futila försök att göra sig osnygg. Sistnämnda ögonblick finns det dock gott om - precis som sina kollegor i gullträsket, Meg Ryan och Julia Roberts, har Sandra Bullock nämligen en tendens till överspel där grimaser och bristande kontroll över lemmarna ska ersätta finstilt mimik och mental närvaro.
Den första akten är en orgie i nämnda spelstil men allt eftersom Bullocks rollfigur närmar sig sjukdomsinsikt visar Bullock ändå att hon trots allt kan leverera såväl några välskräddade oneliners som trovärdiga dialogbitar. Framför allt tvingar inte manusförfattaren Susannah Grant på oss en lika alltigenom god och omnipotent huvudroll som hon gjorde i sitt förra manus, [I]Erin Brockovich[/I]. Och när så undertecknads favorit, Viggo Mortensen, kliver in som bedagat basebollproffs framstår det plötsligt som castingagenten har haft en bra dag.
Att Viggo, som "gjorde" Sean Penns [I]Indian Runner[/I], numera bara får göra biroller bredvid mindre begåvade kollegor är å andra sidan en tragedi - och ytterligare ett bevis på att den amerikanska mittfårans regissörer inte skulle känna igen en äkta känsla om den så hoppade upp och bet dem i plånboken.
Onödig info: Regissören Betty Thomas är samma Betty som för 20 år sedan spelade den mjuktuffa polisen Lucy i [I]Spanarna på Hill Street[/I - alltså hon som var olyckligt kär i konstapel Joe.
Skådespelare:
Regi:
