200-årsmannen

Utan att ha läst en rad av Isaac Asimov så vågar jag påstå att han inte skulle känt igen mycket i [I]Ensam hemma[/I]-regissören Chris Columbus filmversion av hans novell [I]Bicentennial man[/I]. Inte mer att vänta heller av ännu ett samarbete mellan Columbus och Robin Williams. Eller har ni redan glömt [I]Välkommen Mrs Doubtfire?[/I] Jag skulle kunna göra det mycket lätt för mig genom att hacka ner på allt det självklara om hur stråkorkestern vräker på i var och varannan scen, om hur provocerande snäll och god Sam Neills urmakare är, ja överhuvudtaget om hur fint och snällt och tamt och stillastående allt är. Men först som sist är det här absolut inget för riktiga sci-fi-fantaster, utan mer för grabbar i 10-årsåldern som gillar robotar. Till en början i alla fall, efter drygt hälften glider den över i att bli en vuxen romantisk komedi. Låter det problematiskt? Det är det inte. För det är i någon mening en genrebrytande film. Det är science-fiction med flygande rymdfarkoster i fonden, det är bilar vars dörrar öppnas som rymdskepp - men samtidigt alltså lite lagom kinky romantik - allt framfört i ett jämförelsevis meditativt tempo. Ja, den har något. Något eget. Ett gott hjärta, om inte annat. Robin Williams dyker först upp som robot, som tjänstvillig hushållsmaskin i plåt, i den här himla snälla familjen i den stora villan på landet i New Jersey. Det är år 2020 och nästan alla har en sån här robot - i framtiden vet man minsann hur att lösa pigdebatten. Nu visar det sig att just den här roboten, Andrew som han heter, är väldigt speciell. Inte som de andra robotarna i kvarteret. Han har mänskliga egenskaper och under sin långa livstid hinner han kära ner sig först i husets dotter Amanda och längre fram i Amandas barnbarn Portia. Ja, alltså, när de är vuxna. Det är en barntillåten film vi snackar om. Detta leder i alla fall till att den tänkande och kännande Andrew till slut vill bli en riktig människa. En av kött och blod, en med hjärta, nervsystem och helst också med någonting vitalt mellan benen. Det går att anmärka på att filmen är 2 timmar och 12 minuter, det gör det verkligen, men det finns också en styrka i Nicholas Kazans omsorgsfulla manus, en mängd små detaljer, som hindrar att allting faller på plats hur enkelt som helst. En del komiska iakttagelser, några skojiga kollisoner mellan den sanningssägande roboten och den hycklande människan. Kvar återstår frågan om vad man vill säga med en film där i stort sett alla är så snälla och fina att hälften kunde vara nog - okej, inte robotfabrikens chef, han är lite dum - och som faktiskt bara handlar om en robot som vill bli människa för att han blivit kär. Men det kanske är som i Fablernas värld. Ni vet, "djur dom är ju också mänskor". Fast med robotar, liksom.