Kikujiros sommar

Masao är nio år och bor hos sin mormor. I ett försök att få sitt liv aningen mer komplett ger han sig ut för att hitta sin bortsprungna mamma och till hjälp får han en av mormorns vänner: den 40-årige halvkriminelle slashasen Kikujiro (Kitano själv). [I]Kikujiros sommar[/I] beskrivs av de som vill sälja biljetter som en varm och rolig film om vänskapen mellan en man och en liten pojke, men ha förtröstan, filmen är mer eggande än så.Allkonstnären Takeshi "Beat" Kitano är i hemlandet mycket populär som satirisk underhållare i TV. Däremot lär väldigt få japaner lösa biljett till hans filmer. Kanske är det för att stryka denna stora, potentiella publik medhårs som han här, åtminstone ytligt sett, byter riktning mot mjukare marker. Å andra sidan kanske hans kreativa själ ville bryta mönster och överraska fansen när de tror sig sitta säkert i stolen. Den senare teorin är naturligtvis mer smickrande än den förra och absolut mer intressant. Det är dessutom en logisk utveckling: i [I]Hana-Bi[/I], Kitanos senaste och kanske sista besök i den japanska maffians värld, kan man såväl i figurernas karaktärer som filmens ande se en utbrändhet, en önskan om ett annat liv, en dröm om substans. Längre än så kan man knappast ta gangstergenren. Drömmar har en framträdande plats även i [I]Kikujiros sommar[/I]. Både vad gäller berättarteknik och huvudpersonernas drivkrafter. Här berör dessutom samhällskritikern Kitano mer än tidigare det sociala arvets våndor. Pojken lever, relativt sett, ett mentalt och fysiskt fattigt liv och en bit in i filmen flyter de båda figurernas liv närmast samman. De har/hade samma uppväxtvillkor. Kanske är de samma person, fångade i olika ögonblick. Även om Kitano har bytt spelplan är anfallstaktiken densamma som vid tidigare triumfer. Han luckrar upp tiden med elliptiska berättarbanor, låter fantasin och humorn skena iväg hos såväl figurer som bildberättandet och han målar stundtals i stilla tablåer. Visst har han denna gång gett sentimentaliteten större spelrum än vanligt men det må vara hänt, tonsäkerheten störs inte nämnvärt; detta inte minst tack vare de båda huvudpersonerna som vid olika tillfällen överraskar varandra lika mycket som de gör publiken. Värre är det med de utdragna lekscenerna vid stranden (inte alls olika de i [I]Sonatine[/I]) som placerar [I]Kikujiros sommar[/I] farligt nära gränsen för mitt tålamod. Men Kitano är trots allt en man med en lägstanivå som de flesta regissörer skulle vara glada att nå upp till.