Zatoichi

Om du bara ska se en blodsprutande samurajbuskis med riverdance-inslag i år, se för allt i världen till att det blir den här. [I]Zatoichi[/I]-filmerna, om en blind svärdmästare slash massör som lunkar omkring på landsbygden, är en pålitlig trotjänare i japansk popkultur. Den första versionen kom 1962 och sedan dess har det blivit ett tjugotal uppföljare och en tv-serie. När nu karaktären återupplivas efter en längre tystnad är det en 59-årig Beat Takeshi i Paul Gascoigne-frilla (så där som en blond liten mössa), som skrivit, regisserat och lagt beslag på den blodröda blindkäppen. Han är naturligtvis svincool. Eller rättare sagt, Takeshi lägger sig ganska långt ifrån sina pokerface-hårdingar i filmer som [I]Violent Cop[/I] och [I]Hana-Bi[/I]. Här sitter han mest och fnittrar och dricker te i godan ro. Men när omgivningen, och då i synnerhet rivaliserande gangstergäng, förpestar stämningen har han inga problem att koppla om och bjuda på lite gore - och eftersom alla motståndare är inkompetenta pajaser blir det inte så mycket den vanliga anala snyggavrättningsestetiken utan mer som om Terrence Hill och Bud Spencer tagit en weekendresa till feodalismens Japan. Jämfört med tidigare Takeshi-filmer är [I]Zatoichi[/I] betydligt mer lättsam och farsartad. Klippningen är snabbare, med många tillbakablickar och på gränsen till hafsig, och för att blidka oss med svagt attention span ser han till att då och då slänga in lite bisarrt okynnesvåld (tre unga män spelar en serenad med träpinnar på filmens pajas) eller allmänt obegripliga stickspår (en tjock, imbecill tonåring springer ideligen runt i vuxenblöja och tror att han är en samuraj). På ett plan är det här ändå en förvånansvärt poetisk film. Inte minst tack vare Keiichi Suzukis mäktiga ljudlandskap, blir våldet, stötarna, ljudet av snittade kroppspulsådror ett sätt för den blinde rättskiparen att få något slags kontakt med världen utanför. Det är ett tema som fördjupas på ruskigt oväntade sätt. Det kanske känns avlägset bland alla blöj- och snubbelgags, men visar man [I]Zatoichi[/I] lite tålamod, förstår man att den stökiga, alldeles fantastiska avslutningsscenen - tänk [I]De sju samurajerna[/I] - inte bara är med som utsmyckning, utan sätter punkt för en film som hela tiden handlat om just ljud, kroppar och frigörelse