Brother

Ett av Takeshi Kitanos adelsmärken är stenhård Yakuza-action och [I]Brother[/I] är ett försök att exportera det inarbetade varumärket till USA. [I]Brother[/I] är Kitanos första amerikanska film, och tyvärr känns det som om han opererat bort lite av själen i sitt filmskapande på planet på väg till USA. Kitano, som står för manus, regi och huvudroll, spelar Yakuza-medlemmen Yamamoto som tvingas fly till sin bror i USA när hans maffiaboss dödas av ett rivaliserande gäng. Snart upptäcker han att Lillbrorsan i Los Angeles ägnar mer tid åt att deala narkotika än åt sina studier - och det räcker i stort sett med att storebror anländer till stan för att han ska dra in sin bror och hans polare i vad som utvecklas till ett regelrätt gängkrig. Kitano har aldrig varit någon vän av omfångsrik dialog, men i [I]Brother[/I] är det särskilt fattigt på det talade ordet. Det lilla som sägs framförs på växelvis engelska och japanska - men förklarar knappast det upptrappade våldet och de allt mer bisarra avrättningarna. I stället blir filmen allt mer fragmentariskt och kryptiskt. I en film som [I]Hana-Bi[/I] lyckades Kitano kombinera våldet med skildringar av värme -- ja, till och med kärlek -- men här blir det istället tomt och innehållslöst, även jämfört med Kitanos mer renodlade actionfilmer. Å andra sidan är han fortfarande en mästerlig filmskapare, och jag dras trots allt in i det minimalistiska berättandet, de tysta scenerna och det explosiva våldet. Därför är [I]Brother[/I] likväl en filmupplevelse, även om Kitanos orörliga ansikte den här gången visar sig dölja varken hemligheter eller mening.