Att filmer inte skulle ha ett bäst-före-datum är att ta i, såväl gängse etik som tillgänglig teknik förändras med åren och gör vissa filmer hopplöst daterade. Men faktum kvarstår: dagens ivriga jakt på det allra senaste gör att vi missar en hel del godbitar.
Tur då att det finns de inom den rörliga bildens bransch som inte har ett lika neurotiskt förhållande till tidsfaktorn. Som filmdistributören Novemberfilm. Det lilla enmansföretaget har bland annat gett oss udda upplevelser som [I]Irma Vep[/I], [I]Heavy[/I] och, inte minst, vårens suveräna barndomsskildring från Japan, [I]Drömmarnas by[/I]. Nu har samma distributör, som säger sig vilja fylla upp glappen i vår filmiska referensram, lagt vantarna på japanska regissören Takeshi Kitanos fjärde film, [I]Sonatine[/I], från 1993.
Kitano har länge varit stor i Japan, även om det inte är just hans filmer som drar stor publik. Istället är det radio- och TV-mannen, komikern, konstnären och samhällskritikern som fått japanerna i unison bugning. 1997 fick i alla fall Kitano mycket välförtjänt ett Guldlejon i Venedig för sitt filmiska fyrverkeri [I]Hana-Bi[/I], och portarna mot väst öppnade sig på vid gavel. Nåja, ganska vid - hans filmer tillhör kanske inte de mest breda eller lättillgängliga.
De som såg [I]Hana-Bi[/I] lär känna igen sig i [I]Sonatine[/I]. Såväl i tema som utformning. Man skulle i lätt förenkling kunna säga att [I]Sonatine[/I] är generalrepetitionen som gjorde [I]Hana-Bi[/I] så fulländad. Det handlar även här om yakuzan, och Kitano gör återigen en desillusionerad kämpe - nu dock som medlem i maffian istället för bekämpare av densamma - som ärrad av åratal i våldets tjänst börjat tappa sugen. Hans figur, Murakawa, är anförare av en delorganisation och får order att hjälpa till med att medla i ett gängkrig i norra Japan. Han inser emellertid snart, när hans mannar mejas ner på löpande band, att han har lurats i en fälla, och börjar ruva på hämnd.
Det är bara med en viss ansträngning som ovanstående rekapitulation av [I]Sonatine[/I]s intrig låter sig göras. Etiketter är ofta begränsande och därför av ondo. Om jag säger ett våldsamt men humorfyllt drama om en man som vill dra sig ur dödandet kanske Mel Gibson-fansen rusar mot biograferna. Men inget kunde bli mer fel än så (även om kulturkrocken vore rolig att skåda). Såväl våld som humor ligger på en klart mer subtil nivå och Kitanos verk är allt annat än en rakt berättad historia. Faktum är att det var mycket länge sedan som jag la ögonen på en så utstuderat originell regissör. Kitano är en auteur i ordets mest positiva bemärkelse. Han har en egen syntax, som till en början kan te sig förryckt men som för den tålmodige slutligen framstår som helt klockren. Han luras konsekvent och ertappar oss ständigt med byxorna kring anklarna: stilla scener byts på tiondelen av en sekund mot dess diametrala motsats, bärande och plötsliga våldsscener skildras i korta tablåer, ja, nästan som stilleben, medan till synes slumpartade och oviktiga bilder tillåts leva ett fryntligt och långt liv. Och han vet att spara på krutet, flertalet våldsamma uppgörelser utspelas utanför bildens ram och ljudeffekterna är bedövande i sin frånvaro. Regissören tar helt enkelt våra sinnen på en berg-och-dalbanetur, visserligen i ett relativt lugnt tempo men inte desto mindre eggande.
Över alltihop vilar skådespelaren Kitanos evigt coola anlete. Till skillnad från de flesta amerikanska kollegor i stenansikte-skrået lyckas dock Kitano, eller Beat Takeshi som han kallar sig när han agerar, uttrycka haranger av känslor genom att bara skrynkla pannan en aning, eller låta axlarna slutta bara en gnutta mer än de gjorde strax innan.
Jag ogillar att medverka till inflationen av värdeorden men med [I]Hana-Bi[/I] och [I]Sonatine[/I] i färskt minne måste det sägas: Kitano är ett geni.Och då gör det liksom inget att filmen är sex år gammal.Sonatine
Skådespelare:
Regi:
