Dogville

Roger Wilson 17:20 2 Sep 2003
Jag såg [I]Dogville[/I] under sämsta möjliga omständigheter. Mitt under en massiv värmebölja, i en trång, fullsatt salong på en dansk biograf utan luftkonditionering. Men när en nästan tre timmar lång film rinner förbi snabbare än svettet längs ryggen i en biobastu vet man att man sett något speciellt. Något stort. Något mästerligt, rentav. När von Trier växlar spår gör han det ordentligt. Med [I]Dogville[/I] har han ansträngt sig för att hitta det diametralt motsatta uttrycket till sina senaste filmer. Det intellektuella och stiliserade har tagit melodramats plats, de hysteriska känslodetonationerna från [I]Dancer in the Dark[/I] är (tack och lov) utbytta mot distans och minimalism. Och även om [I]Dogville[/I] är en film som gör ett starkt intryck, så måttas den här gången knytnävsslaget snarare mot din hjärna än din mage. I jakten på nya filmiska grepp söker von Trier sig till det omoderna och teatrala. Estetiken har lånats in från 70-talsdoftande tv-teater, kryddat med Brechts tankar om att ständigt påminna åskådaren om att det hon tittar på är fejk och förbannad lögn. Därför utspelas hela filmen på en sorts teaterscen, där den lilla staden [I]Dogville[/I] är uppmålad med streck på golvet. Varje kritstreck är en husvägg, en uppritad kontur blir till en hund, några få möbler och annan rekvisita är sparsamt utplacerade på scenen. Till denna nakna spelplats kommer Grace (Nicole Kidman), en kvinna på flykt som finner en fristad i den fattiga lilla byn. Men medmänskligheten visar sig ha ett pris. Grace hamnar underst i ett i all hast upprättat klassamhälle där värdighet är en handelsvara snarare än en rättighet. Det ser från början lite komiskt ut när skådespelarna låtsasstänger dörrar i den frånvarande scenografin, men ganska snart börjar man som åskådare fylla i luckorna själv. Och de osynliga väggarna har en funktion. Allt är ständigt blottat, från en och samma vinkel kan man se igenom alla husen i den lilla staden, och varje fas i förvandlingen hos [I]Dogville[/I]s befolkning, från gudfruktigt kollektiv till exploaterande slavdrivare, är plågsamt tydliga. Det är typiskt att filmens enda dipp infaller i scenerna mellan Nicole Kidman och James Caan, den enda gången von Trier släpper lite på stiliseringen och tillåter en mer konventionell spelstil. I övrigt driver han sin vision till fulländning. Det finns ingen ängslighet eller kompromissande i [I]Dogville[/I] och även Hollywoodstjärnor som Nicole Kidman och Lauren Bacall får finna sig i att vara kugghjul i regissörens maskineri. Produkten blir en film som är en av de mest intelligenta kommentarerna kring USA och amerikanerna på länge. Von Trier säger sig aldrig ha varit i landet, men tydligen räcker det med en bra parabolantenn för att lyckas sätta fingret på så många av de onda mekanismer som landet vilar på. Tack Lars, wherever you are.
Dogville
Skådespelare: 
Regi: 

Fler filmrecensioner

Filmrecension: The Voyeurs

"Vackra kroppar gnids mot varandra i takt med att en eskalerande frekvens av huvudlösa repliker skaver mot publikens hörselgångar likt tops utan bomullstopp."