Diskussionen kring Antichrist har handlat om huruvida filmen är kvinnofientlig. Det som borde diskuteras är om regissörer har ansvar att göra upp-
bygglig film eller skildra verkligheten. Storyn: i sviterna av en sons död försätts en moder i ett tillstånd utan gränser, inte helt olik den skog hon och maken åker till för att läka. Ren natur utan moral spelas upp i och utanför henne. Instinkter utan civilisation bildar nya maktordningar i en rättsstat på två, som skulle få den mest naiva att tappa tron på kärlek. Men att hon löper amok är bara en variant på förtryck. Och ett snitt ur något större: filmen kan gärna ses som en allegori för, säg Irakkriget, eller bara: livet. Fula sidan. Sjukhet som inte kan stoppas, trots att massförstörelsevapnen var påhittade eller vad som helst. Filmen skulle tjäna på att vara mer MTV-influerad. Det finns ingen motsättning mellan bra konst och tempo. Ett missförstånd som von Trier delar med många fellow regissörer. Om det inte hade varit för det, och fantasiinslag, hade jag ställt mig upp och hurrat. CRFN
