”Tolkning är intellektets hämnd på konsten”, skriver Susan Sontag. En lustig tanke: intellektet som missunnsam och hämndlysten, en tråkmåns, en bromskloss. I Lars von Triers Nymphomaniac hejdas konsten, huvudpersonen Joes berättelse, hela tiden av intellektet som i form av Stellan Skarsgårds Seligman bryter in och ger perspektiv. Ett annorlunda intellekt från det som tar hämnd, ett lustfyllt och behandlat som jämbördigt med konsten. Nymphomaniac känns otroligt mycket som en produkt av sin tid i det avseendet att ramberättelsen ständigt stannar av och bryter in i själva historien för att erbjuda tolkningar och teman, fästa det som skildras vid en idé.
Sontag igen. Om Bergmans filmer, men om du inte vill läsa längre än hit stämmer hennes fyrtio år gamla omdöme också för den här filmen: ”Bildernas skönhet och visuella sofistikation undergräver framför våra ögon det banala, pseudointellektuella i historien och delar av dialogen.”
Jag går händelserna i förväg. Ramberättelsen: kvinna hittas misshandlad i en gränd. Det snöar. Det är en otroligt vacker inledande scen, vädret halvvägs mellan snö och regn, platsen onekligen en stad men nästan helt befriad från alla indikatorer på just ”stad” (ljud, ljus, bilar, människor), bara tegelväggar och det där snöblandade regnet mot taket på ett cykelställ. Kvinnan i fråga, Joe, spelad av Charlotte Gainsbourg och i tillbakablickar av Stacy Martin, är filmens nymfoman – vilket hon själv kallar sig, trots missnöjet från kvinnorna i stödgruppen för sexmissbrukare som hon går med i ett kort tag. Seligman, hennes räddare, är en man i sextioårsåldern men påminner mer om ett lillgammalt barn. Han beskriver sig själv som asexuell och har av allt att döma längtat efter ett sådant här tillfälle hela livet: en livshistoria där han äntligen får dra upp linjerna mellan flugfiske och raggningstekniker, Fibonaccital och dåligt sex, östkristen bildtradition och bondage.
Man kan göra det enkelt för sig och säga att Joe är konsten och Seligman intellektet, hon en intuitiv kropp, hans kropp reducerad till farkost för en fullproppad hjärna. Vilket passar in i en tradition av att bunta ihop kvinnor med natur, män med kultur. Men Joe kommer med egna tolkningar av händelserna hon beskriver, och hon är måttligt road av Seligmans – ”det där var nog din sämsta utsvävning hittills”, kommenterar hon vid ett tillfälle när han än en gång har avbrutit hennes historia med ett stickspår. Fastän deras samtal är underhållande kommer jag på mig själv med att tänka samma sak ibland. Idéinnehållet i Nymphomaniac – om barns sexualitet, underkastelse, politisk korrekthet (den enda politiska fråga som Joe är intresserad av är rätten att säga ”neger”, vilket Seligman ogillar – han gör poängen att många verkar förväxla artighet med politisk korrekthet) – är intressant men presenteras ofta på ett otroligt banalt sätt.
Samtidigt är det snyggt: de har det inte för trevligt, de är inte för smarta, diskussionen är inte avslutad bara för att någon fått sista ordet. Och framför allt: trots att halva filmen i princip baserar sig på ett terapisamtal är det är aldrig frågan om att förstå Joe, få en förklaring till hennes ensamhet eller till lusten som till hennes egen fasa utplånar allt. Intellektet låter bli att ta ut sin hämnd. Att Nymphomaniac är så totalt befriad från varje hopp om försoning och förlösning är vad som gör den så omskakande och obehaglig. Inte det grafiska i sex- och våldsscenerna, för det har de flesta som kommer att se den sett förut (eller upplevt). Men kylan i humorn, kylan i skildringen av Joes lojala och destruktiva kärlek till Shia LaBeoufs Jerôme och sonen Marcel, i slutändan: kylan och ensamheten i mötet med Seligman.
